Binjuresvikt

Har idag varit och träffat en av mina onkologläkare. Det var en av dem jag gillar allra mest så det var bra. Vi resonerade runt start på cytostatikan och båda tyckte väl att det inte är läge riktigt än. När jag berättade hur jag mår nu och att jag efter kirurgens råd trappat ned och slutat med kortisonet trodde hon att nedtrappningen gått lite väl fort. När man gått på kortison en längre tid har binjurarna blivit trötta och slutar att jobba, de känner ju att det redan finns kortison i kroppen så att det inte behövs produceras mer. Slutar man för abrupt med kortisonet hinner inte binjurarna med och man kan må ganska dåligt, som jag gjort. Hon vill att jag tar en låg dos kortison och hon misstänker att jag kommer att få göra det under hela min behandling. Så det är bara att vänja sig vid detta runda fejs ;-). Andra biverkningar är ju att jag är så svag i benen och armarna, och det är tydligen bara att träna, träna, träna. Det försvinner inte av sig själv för att man slutar med kortison. När det gäller cytostatika dosen så är hon helt enig med mig att det inte går att sätta in 100% direkt, det skulle slå undan benen på mig totalt. Hon ska diskutera med sina läkarkollegor men säger att hon tror någonstans 70-80% borde vara rimligt. Sedan sa hon att det finns studier som visar att ju mer påverkad man blir av behandlingen ju mer verksam/effektiv är den. Jippie - då lär iiiiinga ellaka celler överlevt denna pärsen, med tanke på hur jag mått/mår.

Även mina levervärde är nedsatta, vilket är sviter från strålningen, så det gör också att hon vill vänta med behandling. Värdena har blivit lite bättre men har en bit kvar. Det är levern som bryter ner giftet så det är viktigt att den är på topp.

Då blir det alltså cytostatika på tors/fre nästa vecka, om jag mår bättre....och det får vi verkligen hoppas. Går då allt som det ska kommer jag att få cytostatika v 6, 8, 10, 12, 14 & 16. Då har jag ganska exakt en månad på mig att återhämta mig för att må bra när vi åker till Kroatien. DET SKA GÅ!!! Inga dumheter med inläggningar på sjukhus nu!!!! Nu ska projektledaren i mig fram och denna deadline ska hållas!!! Guuuud vad jag längtar till April. Skulle vilja lägga mig som törnrosa och sova tills dess medan de ger mig giftet.....sedan väcker fina Calle mig med en puss ;-). Dream on...

Under denna tiden händer dock en del saker som jag vill vara med på: Arvid fyller 10 år den 15/2, Vilmer fyller 4 år den 22/2 och sedan har vi ju en skidresa..... Vår årliga vinterresa till vår stuga i Tännäs v 13. Jag inser ju att oddsen för att jag ska kunna åka är väldigt små men jag vill så gärna att barnen ska åka. Mina svärföräldrar ska följa med med men Calle är skeptisk till att lämna mig hemma. Härom kvällen var också Arvid jätteledsen för att han inte vill att jag ska vara själv hemma. Fast jag tror att när de väl åker och kompisen/nästkusinen Filip också är där så blir det jätteroligt för honom. Vi får se.....

Man kan ju hoppas hoppas hoppas att jag kommer att må drägligt under denna behandling, tycker faktiskt att jag är värd det!!!

Hej Hej!!!