6 månader

Varning - detta är låååååångt inlägg, men det känns viktigt för mig att skriva ner och minnas...

Idag är det 6 månader sedan jag opererades. Det känns både som att det är otroligt lång tid och som att det var igår. Jag minns dagen då jag skrevs in och operationsdagen nästan i detalj.

På inskrivningsdagen, en söndag, skulle jag vara på plats på avd 33 kl 15 och träffa "syster S". För att göra avskedet från mina nära och kära lite mindre dramatiskt bestämde vi oss för att träffas i Råådalen för lite grillning och fika vid lunchtid. Det var ett härligt väder även om sommaren hade börjat släppa sitt grepp. Jag, som varit vegetarian i 21 år, fick för mig att äta en riktig korv - "äh, den ska ju ändå ut om några timmar då jag ska ta lavemang....". Den smakade sådär.... Barnen var glada och lekte med kusiner och nästkusiner och fokus låg inte på att jag skulle opereras.

Att säga hej då blev ändå jobbigt men jag bet ihop och bara gjorde det. Kramar till alla och snabbt in i bilen med Calle. Känslan var hur knäpp som helst: "nu ska vi köra till sjukhuset där de ska skära upp hela magen och ta bort magsäcken". Väl uppe på sjukhuset bland alla sjuka människor insåg vi att vi luktade hur mycket rök som helst från grillningen så vi gick rakt ut på balkongen och satte oss. Sedan hade vi en jättemysig eftermiddag. Fikade i lugn och ro, träffade syster och jag blev inkvarterad i ett undersökningsrum där de ställde in en säng. Jag och Calle satt uppkrupna i denna säng och löste korsord, läste skvallertidningar och pratade hur länge som helst. Jag tog en dusch och tvättade mig med speciellt desificeringsmedel. Jag minns att jag tittade på min mage och tänkte att näst gång jag tittar på den kommer den att vara ihophäftad och sårig.

Framåt kvällningen kom också min kirurg upp en sväng.  "Jag är ändå ute och motionerar så jag tänkte komma upp och rita dig på magen där vi kommer att skära". Det kändes tryggt att träffa honom och att få prata med honom. Jag tittade honom rakt in i ögonen och sa "Nu litar jag på dig!!" Han svarade att ja, det är tyvärr inte mycket annat du kan göra ;-) och det var ju sant.

Jag skulle rullas ner för förberedelser  kl 07.00 på måndag morgonen så jag tyckte inte att Calle skulle komma upp på sjukhuset då utan jag sa att jag klarar mig själv. Dessutom tyckte jag det var onödigt för Calle att se mig rullas in genom dörren med skylten "Operation" på. Lite väl dramatiskt kanske. När Calle kört hem förstod jag dock på en av sköterskorna att Calle hade sagt att han nog kom upp igen på morgonen så jag var beredd.  Natten förflöt utan så värst mycket sömn. Jag kan inte säga att jag var orolig men jag var så grymt fokuserad och laddad att det kändes onödigt att sova. Jag pratade länge med en sköterska den natten som berättade om sin gamla farmor som också hade magsäckscancer och som opererade bort magsäcken. Hon var 80 år gammal och levde gott i många år efter det.

Tidigt på morgonen kom såklart min Calle. Härligt tyckte jag men jag var orolig för hur han skulle klara det. Det gick jättebra. Mycket för att jag var så avslappnad och lugn. Jag var grymt fokuserad, fast besluten om att detta skulle gå bra. Jag tänkte att jag fåååår inte bryta ihop eller freaka ut - då kommer det bara att bli värre. Jag tänkte för var sekund kommer jag närmre att jag är nersövd och då märker jag inte mer. Jag såg såklart sorgen i Calles ögon men jag sa bara "Detta går bra, vi hörs sedan".

Narkosläkarna frågade mig senare om jag säkert inte hade fått något lugnande eftersom jag var så lugn.  "Jag fokuserar", sa jag kort. Överhuvud taget tyckte jag att alla pratade för mycket med mig. Det var frågor om var jag jobbar och var jag bor. Någon hade hört rykte om att jag sprungit 2 halvmaror så han var sååå imponerad och ville att jag skulle berätta vilket jag var helt klart ovillig att göra. Svarade hela tiden kort. Tackade Nej till lugnande för då visste jag att det skulle ta längre tid innan jag sov. När jag äntligen låg på operationsbordet med alla kraftiga lampor i taket, redskapen uppradade på små bord och en massa grönklädda människor som alla hälsade och berättade sina namn. Låt mig bara få sova nu, var det enda jag tänkte.  Till slut föll jag bort, man minns ju såklart inte själva stunden då man "somnar" men i efterhand kommer jag mycket väl ihåg hur jag låg där och tänkte "NU....äntligen....".

Även om jag innan operationen hade fått röntgenbesked som tydde på att cancern inte hade spridit sig till andra organ så visste jag, något som jag INTE pratade på några andra om, att det faktiskt fanns en risk att man under operationen hittade fullt med små metastaser i andra organ. I så fall skulle det inte finnas något att göra utan att bara sy igen mig igen. Nej, risken var inte så stor men det var såklart ändå något jag var rädd för.  Man hade på förhand gissat att operationen skulle ta 4-5 timmar så jag hade räknat ut att jag skulle vakna någon gång mellan 13 och 14 på eftermiddagen. Om klockan bara var 10 när jag vaknade hade de bara sytt igen mig igen och om klockan var mer än 15 hade det varit en komplicerad operation där de kanske hade fått bräcka upp revbenen för att komma åt, vilket kirurgen hade sagt att det kunde hända.

När de väckte mig med "Såja Marie nu är det klart, du kan vakna" var det absolut första jag sa "Vad är klockan?" Sköterskan blev lite ställd och sa...."Ja, det vet jag inte..ääähh....hon är....halv 2" Jag blev då glad och lättad och kände: Nu finns det hopp!!!!. 

Sedan kom en krok från taket som skulle lyfta över mig på en riktigt säng. Jag hann tänka att detta får ju en att känna sig som boskap som ska lyftas men det jag sa rakt ut i operationsrummet var "Gris!!". Vad sa du, sa syster. "Det var inget" pep jag fram bland alla slangar och förband.

Bara någon timme efter operationen kom min kirurg in till mig på uppvaken och berättade att han hade träffat Calle och min syster så de visste redan att allt hade gått bra. Han berättade kort att de hade fått bort allt men jag ville inte att han skulle gå in på några detaljer, kunde inte fokusera på det då. Jag sa bara till honom att han var en ängel.

Det var ett ganska tufft dygn på uppvaket för kontrollmänniskan Marie. Jag var nog en rätt jobbig patient. Jag ville veta allt. Varför piper det?,  Varför lyser den lampan?, Har jag feber?, Är det farligt? osv osv. Jag har helt klart sett för många sjukhusserier så jag trodde hela tiden att de skulle springa iväg med mig och att något var fel. Dessutom renoverade de någonstans väldigt nära uppvaket. Och då pratar vi megaborrningar typ hela tiden. Det var så högt att man hade svårt att prata med varandra. Till slut fick jag be om ett par hörlurar där jag fick lyssna på RIX FM. Där låg jag med maskiner kopplade överallt, slangar i näsan och magen uppsprättad. Runt omkring mig spydde andra nyopererade, många ojade sig och utanför fönstret bredvid min säng rusade man fram och tillbaka - precis som vanligt. Livet är bra knäppt!

Framemot kvällen kunde jag ringa til Calle och till mina föräldrar. Då förstod jag vilken jobbig och otroligt orolig dag alla mina fina kära nära hade haft. Jag tror att jag hade det bättre, trots allt.

Ja, det var alltså 6 månaders sedan idag.
I efterhand har ju min kirurg sagt att läkarna är otroligt nöjda med operation och min återhämtning efteråt.  Bra.

Såja, imorgon är det dags för gift igen och därmed också kortison. Bra - då slipper jag kanske illamående och denna sanslösa trötthet. Hoppas det.

Ha det bra alla.
Förresten - nu har jag rakat av håret. Jag ser ganska rolig och anskrämlig ut men jag orkar faktiskt inte spilla någon energi på det, så det så!