Here we go again...

Ja, nu har jag inte skrivit på ett tag och då misstänker ni säkert rätt - jag mår kass igen! Sedan i fredags har jag i stort sett bara legat. Har alla de numera bekannta biverkningarna, orkar inte ens räkna upp dem. Illamåendet har varit värst, har även kräkts en del. Det gör att jag inte fått i mig någonting, vilket i sin tur gör att magen spårar ut - iiiiiigen. På toppen av cytostatika biverkningarna har jag en rejäl förkylning med megahosta. Ibland känns det som att jag ska hosta itu ärret på magen, blir alldeles öm där efter alla hostningar. Jag tycker dock att jag mår lite bättre idag och kan i alla fall sitta upp, så jag hoppas att det vänder nu.
Igår tog jag prover akut för att se om jag har en infektion. Det hade jag inte och mina vita blodkroppar låg också bra. Alltid något.... Säkerligen bara ett virus jag har alltså. Tilläggas bör väl att jag är värre en en kille när det gäller feber. 37,6 och jag yrar...nästan. Nu har jag haft 38,5 och det är riktigt högt för mig. Konstigt nog känner jag febern tydligast genom att jag har en sådan enorm frossa, hackar tänderna så det ekar innan jag får ner febern med panodil.

Jag ska prata med onkologen i slutet av veckan för att diskutera dosen på måndag/tisdag. Just nu känns det tufft att öka ytterligare....

Nu är det så nära - på tisdag om 4 veckor får jag sista sprutan - ändå känns det just nu såå tungt. Jag vill verkligen inte mer - jag vill bygga upp mig nu - inte köra ner mig mer. Men såklart vill jag inte ta några risker, jag måste bara stå ut. Tror det är extra tufft eftersom jag faktiskt mådde riktigt bra för bara en vecka sedan och hade börjat tänka på jobb, träning, hitta på saker..... och nu ligger jag här igen!

På fredag åker hela min fina familj till vårt paradis i Härjedalen, Tännäs. Det känns såklart inte kul att stanna hemma men jag skulle aldrig palla att följa med som det är nu. Det gör mig såååå glad att barnen får åka skidor ändå, trots läget. Det skulle göra mig olycklig om de inte åkte. Mina svärföräldrar följer med så Calle har god stöttning. Dessutom är där ju typ 15 personer till med så allt kommer att gå lysande. Min pappa stannar hemma med mig, han kommer att bo här så jag inte är ensam. Det blir nog skype från backen så jag får se killarna åka. I år är det spännande om Vilmer kommer att våga åka liften själv och lära sig svänga lite. Det är en sådan glädje att se ens barn lika förtjusta i skidåkning och vintersemester som jag (och Calle med för den delen) alltid har varit. Att sedan se dem susa ner i samma backe som jag åkt sedan jag var 10, tillsammans med barnen till de vännerna jag åkte med då, är helt fantastikt tycker jag. Det är charmen med andelstugor....samma vecka varje år! Att rekommendera!!

Imorgon ska jag på akupunktur igen - hoppas han kan hjälpa mig lite med illamåendet. Konstigt man vänjer sig verkligen aaaaldrig vid att må illa. Jag avskyr det djupt!

Hej Hej, jag lovar att skriva oftare framöver....