Nio omgångar klara!!

Nionde cytostatikaomgången arbetar nu i min kropp. Det blev en 87%-ig dos denna gången. Så mycket har jag inte fått sedan omgång 1 & 2 då jag fick 100%. Då blev jag ju helt däckad. Jag tror kroppen - och huvudet - har vant sig ganska bra nu. Framförallt riskerar jag ingen viktinedgång eftersom jag får dropp och blir därför inte så svag som jag blev snabbt då. Ilamåendet kommer smygande men jag äter ganska ofta och försöker att fokusera på annat. Dessutom är jag fortfarande "hög" på känslan av att vara så här pigg och stark.  Jag har nog varvat upp lite väl snabbt kanske. Hjärnan tycker liksom att jag är tillbaka men jag känner att kroppen har långt kvar. Samtidigt vill jag börja utmana och träna så att jag blir starkare även fysiskt. Igår cyklade jag till Råå. Trodde det skulle vara enkelt men jag fick jobba på rätt bra med de få muskler jag nu har i benen. Skönt var det i alla fall. Ljuvligt att se havet på nära håll.

När jag ändå var på sjukhuset och fick behandling var jag uppe på kirurgen och fick hjälp med hur jag ska lägga om jujunocuten (eller hur det stavas...) alltså slangen till tarmen som jag fortfarande har kvar på magen, för att jag ska kunna bada i Kroatien. Det är lite för tidigt att ta bort den redan nu men min pic-line i armen åker bort den 18/5 - det är för stor infektionsrisk att resa med den.

Det som gäller nu är gastroskopi på tisdag, mammografi på onsdag samt PET-röntgen i Malmö på fredag.
På gastroskopin förväntar jag mig att få svar på om de tycker det ser så pass trångt ut i tarmen så att en ballongvidgning är nödvändigt. Det blir ju väldigt snabbt stopp fast att jag egentligen är mer hungrig.
Mammografi skulle jag egentligen gjort redan i januari men då låg jag inlagd i Lund så nu vill jag verkligen få även det klart.
PET-röntgen ska ju bli hur läskig som helt, eller egentligen är det såklart svaret som jag bävar mest för. Jag känner mig ju frisk, det känns som att allt är borta, är positiv men är rädd för att jag inte är tillräckligt ödmjuk inför fakta, Att jag så gärna vill blir frisk att jag inte märker signaler. Vet att det är dumheter men högst verkligt för mig. Röntgensvaret får jag på läkarbesöket på onkologen onsdagen den 18/5. Då behöver jag all energi i världen.... Om jag får positiva besked då är jag verkligen lyckligaste tjejen i världen. Om jag får dåliga, hemska besked ska jag åka till Kroatien och njuta av att jag får en paus i alla fall. På läkarbesöket bestäms också om jag ska få mer cytostatika eller om det räcker såhär.

Jag njuter av att kunna göra saker, vara med mina underbara pojkar och träffa vänner. Ändå är det ätandet som upptar mest tid. Ständigt funderar jag på vad jag ska äta vid nästa mål, om det är något jag känner för. Om jag inte äter i tid blir jag mer illamående och det blir svårare att få i mig något. Trots allt tycker jag att det bli bättre. Jag kan njuta av smaker ibland i alla fall, känna viss hunger och tycker inte längre att mat mest är som en fiende. Det här ska nog gå bra, får bara inte jäkta - ge det tid!

Det är så himla roligt att träffa er alla som läser bloggen nu när jag börjat visa mig ute i verkligheten igen. Alla kramar värmer enormt och jag känner att ert stöd gör mig så mycket starkare. Tack alla!
Nu ska jag sova - förhoppningsvis längre än till 4. Det var nämligen vid den tiden jag vaknade idag. Kortison är inte alltid toppen....

Gonatt!!!
Marie