Om att släppa kontrollen

Nu får jag äntligen cytostatika omg. 2 in i blodet. Det blev 4 veckor mellan denna gången på grund av mina infektioner som inte ville ge med sig!! Det känns ju läskigt tycker jag men såklart jag håller med läkarna om att det vore värre att sänka mig genom att ge mig behandling trots att jag inte är helt frisk. Då tillgodogör sig ju ändå inte kroppen cyton fullt ut.

Just nu mår jag rätt bra, får ju ganska mycket kortison och illamående preparat i samband med cyton så jag känner mig både relativt pigg och har en del hunger. Tyvärr har ju tarmarna dragit ihop sig eftersom jag ätit så lite men det är bara att börja om igen - äta ofta och lite. Just äta är såå viktigt för mig nu. Jag måste ha näring så att jag får lite kraft, orkar vara uppe lite mer och framförallt kan få tillbaka lite muskler. Just nu är jag svag så det är em fara för mig själv. Har trillat här hemma några gånger just för att benen inte bär mig ordentligt. Och det är jäv...gt irriterande. Jag som är van vid att vara i någorlunda god form. Kortisonet är bra till mycket men den värsta biverkningen är just att jag blir så svag.

Jag har kommit in i en dum negativ spiral där jag tror jag ska förutspå hur jag ska må nästa vecka, dag eller timme. Har jättesvårt att bara må just nu! Vet ju att det varken är samma cytostatika som förra gången eller samma läge. KontrollMarie har givetvis börjat titta på em plan hur jag ska gör istället..... ;-) ..... Tills jag nu kom på att göra något läskigt - försöka släppa kontrollen istället. Jag ska givetvis fortsätta vara noga med vad jag stoppar i mig och maximera näringen i det lilla jag äter. Speciellt vitt socker ska jag unvika! Annars måste jag sluta vara sååå hård mot mig skälv så jag får i mig mer och mer mat.... Så jag kan röra mig mer.... Så jag orkar vara uppe mer.... Eller nåt....

Sedan är det en tuff behandling och jag måste få vara trött, ha helkassa dagar och ibland kommer jag inte att få i mig någonting alls att äta...

Jaja, på det stora hela tuffar livet på - vi pussas och kramas som aldrig förr, försöker anpassa oss till vår verklighet och skrattar, gråter och bråkas... Precis som vanligt!!

Jag är extremt asocial, har liksom inte plats eller ork att träffa andra, så ledsen om jag inte alltid svarar på sms, fb-kommentarer o dyl. Jag läser allt och blir varm om hjärtat av all omtanke!!

Kram på er!