Uppbyggnad och väntan

Jag mår bättre och bättre men tarmarna är slitna så ätandet går sådär. Det är dels svårt att få maten i sig när jag mår illa men när jag väl svalt maten känns det som att den vill upp igen. Har haft ett långt samtal med min dietist idag och vi ska prova sätta igång matandet i slangen på magen igen. Så att jag har någon back-up när jag tar bort min pickline i armen och inte längre kommer att få 1700 kalorier rätt in i blodet. Jag har ju tack vare droppet gått upp rejält i vikt. Jag väger mer nu än jag gjort på flera år - och jag tycker det är kanon. Vet att jag måste ha lite att ta av tills jag ska lyckas näringssätta mig själv. Att få i mig rätt mängd kalorier kommer att vara jättesvårt även om jag är ett kakmonster.....

Förra veckans alla kontroller gick mycket bra. Mamommgrafin var verkligen inget att oroa sig för. Det gick snabbt och smidigt och gjorde inte särskit ont.

I fredags var det då dags för röntgen i Malmö. En del var likadant som andra röntgen och en del lite annorlunda. Kontrastvätskan jag fick dricka var om möjligt ännu hemskare än den jag druckit tidigare. Jag fick med nöd och näppe i mig 2 glas... Jag fick injicerat det radioaktiva ämnet som jag givetvis frågade vad det EGENTLIGEN är. Jo, det är radioaktivt flour som är en sorts sockermolekyl. Molekylen söker upp ev. metastaser och när man sedan röntgar lyser de på bilderna. Eftersom de även "sätter sig" på muskler om de är aktiva måste man ligga ner och vila 45 minuter efter att de injicerats. Det var inga problem - jag somnade gott där på britsen. Själva röntgen tog betydligt längre tid än vanlig röntgen men det värsta var nog mina flaschbacks från strälningen eftersom jag också nu fick ligga med armarna öve huvudet. Usch, vad dåligt jag mådde av den där strålningen.....

Jag nu är det bara att vänta på svaret.....den 18/5 kl 9.30..... Det SKA vara ett bra svar!!

Nu är faktiskt första gången som det känns som att jag är i en uppbyggnadsfas och INTE i nedbrytning av kroppen. Fortfarande kan det ju vara så att de vill att jag får sista cellgiftsomgången efter det att vi varit på semester men det känns som en enkel match i så fall. Jag har lång väg tillbaka - måste inse det. Jag kan vara pigg och stark och fixa och ha mig men helt plötsligt är det bara STOPP och jag sjunker ner i en stol eller i min säng och måste verkligen vila. Fortfarande har jag cytostatika i kroppen, det känner jag men även utan det kommer jag att vara svagare än jag vill inse. Nu måste jag börja YOGA, promenera, kämpa vidare med ätandet och styrka mig inifrån och ut.  Ett steg i taget...