På blixtvisit i sjukhusvärlden

Dofterna, korridorerna, vitklädda människor, rullande sängar......så var jag där igen. Fick väl ingen panik eller ångest men visst känns det långt in i märgen. Det kändes hemvant och främmande på en gång. Jag är så glad över sjukvården, över alla underbara människor som arbetar där, över den vård, fokus och omtanke jag får men oh, vad underbart skönt att kunna gå ut genom dörren igen. Andas frisk luft och gå för egen kraft. Ljuvligt!

Själva röntgen gick bra. Hade en mycket förstående syster som sa att 2 glas vätska räcker alldeles utmärkt för mig. "Du har ju ingen magsäck".....nej just det! 2 glas var tillräckligt tufft att få ner. Kontrastvätskan inför PET-scanningen är alldeles grynig och trögflytande och smakar beskt och ....vidrigt. Det är viktigt att ta det lugnt så att sockermolekylerna inte sätter sig på muskler som arbetar utan bara söker upp aktiva cellar. Jag låg och tänkte och projicerade bilden av kontrastvätska som for runt i kroppen och letade elaka celler.....men förgäves.... iiinga elakingar går att hitta - molekylerna blir tröttare och tröttare och ger till slut upp och passarar levern för att ta sig ur kroppen. Så ska det vara, så det så!

Sedan var det dags för själva röntgen. Ligga alldeles stilla med händerna uppsträckta över huvudet, precis som under strålningen. Fortfarande kan jag inte få ihop att det var den där maskinen som fick mig att bli så dålig. Det kändes ju inget när jag strålades, bara det där ljudet som jag aldrig kommer att glömma.

Jag mår oförskämt bra. Kan man må så här bra och ändå ha cancer i kroppen? Borde jag känna efter ännu mer för att se/känna varningssignaler? Gör jag tillräckligt för att inte få tillbaka eländet? Sådana frågor snurrar ständigt i skallen, man skulle ju kunna bli knäpp rätt lätt.... Som tur är så har jag en förnuftig del av mig själv som tar över och påpekar att det finns faktiskt inte mycket att göra åt det just nu, jag får svarpå torsdag.....jag vill verkligen inte förstöra glädjen i stunden med ständig oro och rädsla. Min kirurg sa det första gången vi träffades "Om du nu kommer att dö så vill du väl i alla fall ha en fin sista tid...." Knäppt sagt tyckte jag faktiskt men tyvärr är det ju sant....och ledsen att säga det men det gäller faktiskt er alla. Om lyckan och glädjen vänder nästa vecka vill man för inget i världen missa de fina stunderna denna veckan med negativitet, rädsla, oro eller vrede...
Nu blev det sådär filosofiskt igen, då vill jag bara tillägga att ett tydligt tecken på att jag mår bra är just att jag blir arg över bagateller och riktigt irriterad över det dåliga vädret i sommar. Det är en rättighet det också... ;-)
På tal om arg.....är inte denna bild på en arg Vilmer helt underbar....

Till sist vill jag tipsa om min Calles nystartade blogg: http://seglaforgus31.blogspot.com/ Där kommer han att skriva om vår båt och om våra olika seglingsäventyr. Skriv en liten kommentar också.....så blir han såååå glad!

Ha en mysig helg!
Marie
p.s Måste bara säga - Grattis Råå IF, 90 år är en aktningsvärd ålder för en fotbollsklubb! Hoppas ni får uppehåll under jubileumsdagen imorgon!