Ett år sedan

Idag är det ett år sedan jag bestämde mig för att gå ner på vårdcentralen innan jag åkte in till jobb. Jag skulle ta mina ämnesomsättnings prover som jag tar med jämna mellanrum. Jag mådde inte bra. Jag var glad och hade haft en mysig helg med familje kräftskiva och vi hade handlat en ny stor TV så det var idel glada miner hemma. Men jag kunde ju inte äta riktigt och det började påverka min ork rejält. Just denna morgon kände jag mig svag och låg. Förvisso måndag morgon men det var inte det som var anledningen. När jag ändå var på vårdcentralen skulle jag ligga på om att få svaret på gastroskopin jag hade gjort 1,5 vecka tidigare. Jag blev ju såklart riktigt orolig när läkaren som utförde gastroskopin i Eslöv sa att hon aldrig hade sett en så pass ung människa med så mycket magkatarr. Efter det kände jag mer efter hur dåligt jag faktiskt mådde. Drog ner på aktiviteter och tillät mig att må dåligt. Jag trodde ändå inte att det var något allvarligt. Läkaren hade sagt att jag säkert kommer att få utredas för glutenintolerans så det var det jag trodde det var.

Efter provtagningen gick jag till luckan och sa att jag ville veta mina provsvar och undrade om de var klara. Efter att en syster pratat med min husläkare kom hon och sa att läkaren ville prata med mig. Vad bra tänkte jag att hon tar sig tid nu när jag ändå är här. Lite oro började jag väl känna men det viftade jag snabbt bort. När jag sedan hör längre bort i korridoren hur min läkare ber en syster säga till nästa patient på tur att det kommer att ta lite tid för "jag behöver prata med Marie" kändes det som att jag hellre ville springa hem än gå in i det där rummet. Hon kallar in mig, hälsar på mig som vanligt och säger ganska direkt att "Ja, du Marie - du har ju varit med om en del denna sommaren." hon syftade på att jag ju mått sämre och sämre och varit hos hennes kollega och sedan gjort gastoundersökningen. Jag sa inte så mycket utan satt som i vänteläge på det oundvikliga.... Hon drar inte ut på det. "Vi har fått svaren och du har elakartade cellförändringar i magsäcken och måste operera bort hela eller delar av magsäcken". Det var första gången jag på allvar upplevde hur nära skiljelinjen mellan förnuft och vansinne är. Det handlar inte längre om tankar eller struktur. Det är kroppen som reagerar. Varje nervtråd i hela kroppen knyter sig och det känns genast som att en elefant sitter på bröstet. Det blir svårt att andas och än mindre att prata. Någonstans sitter ändå en liten Marie som berättar för kroppen att inte falla ihop. Ställ frågor, andas, ring Calle, andas, res dig upp, andas, inte bryta ihop.... Inte nu. Sen kan du bryta ihop. Läkaren är väldigt gullig och förklarar om och om igen vad som kommer att hända nu, att jag inte får gå hem ensam. Jag ringer Calle och stönar fram att han måste komma till vårdcentralen. Han är på Råå och är hos mig på 5 minuter. Under tiden tas fler prover, jag berättar för systern vi känner lite. Jag får ett rum där de kan förklara för Calle. Jag får inte ur mig något. Kan inte prata, kan inte tänka. Måste bara andas. Det blir så tydligt att kroppen prioriterar. Vad är viktigast? Andas. Andas.

Vi går ut till bilen och kör hem. Jag skickar iväg ett sms till min chef. Nu i efterhand undrar jag hur jag hade sinnesnärvaro alls. Vi lägger oss i sängen och gråter hysteriskt. Allt bara forsar ut mig. Det får inte vara sant, kan helt omöjligt vara sant. Jag är ju ingen som får cancer, många andra men inte jag!! Fast så långt som till cancer kan jag inte tänka då. Flera veckor framöver är "elakartade cellförändringar" det enda jag kan ta in. De kommande timmarna är konstiga. Jag är livrädd men kan bara tänka på hur jag ska kunna berätta för min mamma. Alla i min familj kommer såklart tycka det är jobbigt men mamma.....hur ska hon klara det.

Redan i detta inferno började positiva tankar och kampvilja att komma fram. Det är illa detta, men det kan faktiskt vara så att man hittat monstret i tid. Måste gripa minsta halmstrå till hopp, måste tro, måste andas. Andas.

På något vis tog dagen slut och jag somnade på golvet hos mina 4 killar med hjälp av en sömntablett.

Ett år sedan och om någon erbjudit mig halva kungariket och en proffskarriär i Barcelona om jag bara går igenom den dagen igen hade jag sagt "tack men NEJ tack!!! ".

Jag sitter här i solen i Italien med fina syrran och världens bästa mamma.

Helt klart muckade cellerna med fel person och jag råder dem att inte försöka igen!



Denna födelsedag firar jag inte!