Upp som en sol och ner som...

Jag hoppas ni alla har haft en härlig julafton i detta icke-skånska jullandskap. Det konstiga är att det känns nästan som att man vant sig vid massor med snö. Det är ju inte helt ovanligt att tomten har fått komma med paraply i åtskilliga plusgrader, fast det har jag förträngt. Tänker att mina barn kommer precis som jag minnas att "det var minsann bättre förr - då var det aaaaalltid snö på julafton".

Vi hade en jättemysig lillejulafton - precis som vanligt. Åt världens godaste och största julbord - precis som vanligt - hemmagjort av mamma Lena - precis som vanligt. Tomten kom - barnen tindrade och det delades ut några klappar - från den ständige lillejulaftonsgästen Anders Wendel - som de kunde leka med under kvällen. De flesta vuxna åt och åt och åt - jag tittade avundsjukt på. Fick i mig en bit lax och en bit sill samt lite Jansson. Vill inte påstå att jag njöt men jag kunde förnimma att det hade smakat gott om jag inte mått så illa.... Choklad går bättre, men tyvärr kan man inte leva på choklad....

Sjuksyster var beställd till Råå istället så hon kom och kopplade upp mig framåt kvällen. Alla barn samt mamma med droppställning lastades in i Chryslern framåt midnatt. Nöjda och glada. Jag fick vila några gånger under kvällen men det gör inte mig något. Hade jättetrevligt. Tack fina mamma och pappa!!

Igår på julafton hade vi också toppen. Calles föräldrar kom hit med all julmat. Vi åt, sjöng och vääääntade. Barnen var helt spattiga hela dagen . Min mamma påminde mig om hur jag varit under alla år - kunde inte sova dagarna innan, pratade baaaara om julklappar samt bröt ihop antalet gånger på julafton för att tiden inte gick tillräckligt fort. Äpplet faller inte långt från päronträdet....

Jag var ritktigt pigg och kunde verkligen njuta av att vara med när mina barn lyckliga som få fick både elgitarr, bas och förstärkare. Lite mikrofoner, sladdar, kiss-plektrum på det så var det idel leende. Jag och Calle skakar på huvudet åt oss själva. Alldeles för dyra och för många klappar  blev det....men vaddå nu har vi förhoppningsvis investeras i ett begynnande musikintresse hos killarna. De har spelat hela dagen idag. De räknar in och håller takten. Malte på bas och Arvid på elgitarr. Vilmer står bredvid - dansar och rycker på axlarna...och hjälper till med räkningen - 1,2,3,4,1,2,3,4. Hur gulliga som helst. Calle är förstås också glad som en speleman. Han har ju själv velat ha en elgitarr länge. Barnen letade efter honom idag och hittade honom på toaletten spelandes på elgitarren..hihi. Sedan kanske det inte är så genomtänkt med tanke på hur lugnt och tyst jag oftast vill ha det nu.....

Vilmer fick en leksaksgitarr som han rockade loss på....

Jo, en riktigt fin julafton hade vi. Jag fick några klappar också som jag blev jätteglad för. Bla fick jag en Findus-docka. Det är ju Kersrtin, Calles faster som tycker jag liknar Findus. Hihi - mina barn håller med. Fick också ett jättefint mysställ från Calles föräldrar, en fin bricka med plattan-mönster på från Calles bror med familj samt en supermysig fleece från mina barn och från Calle.  Sedan har även Calles sida lagt ihop och vill bjuda oss på den hett efterlängtade spa-vistelsen jag hela tiden drömmer om på Asia Spa i Varberg. Blev så glad och rörd. Vi längtar så tills dess. Min största målbild för tillfället. Kan gissa att Maj blir lagom - då har jag nog återhämtat mig och fått bort alla slangar som just nu sticker ut ur min kropp.  Tack alla snälla!!

Jag har idag fått tillbaka för att jag mått så bra i 2 dagar. Har mått riktigt kass. Får inte i mig någon mat eftersom jag har ont i bröstet, får kraftiga illamåendeattacker som gör att jag bara vill stanna på toaletten. Sedan har det dessutom börjat blöda från mig, från underlivet alltså. Tror att det är normalt eftersom de strålar stora delen av magen men man blir ju givetvis rädd. Ska ringa och prata med onkologen imorgon. Läste på nätet att biverkningar oftast börjar 2-3 veckor efter påbörjad behandling och fortsätter så länge som 4-6 veckor efter avslutad behandling. Bara vetskapen om det får ju en att må kass....

Jag känner själv att jag ibland är lite väl öppen med vilka biverkningar och åkommor jag har. Tänker att ni inte vill veta några detaljer, men har efter diskussion med mig själv bestämt mig för att beskriva precis som det är - varken mer eller mindre. Jag inser hur viktigt detta kommer vara i efterhand - hur det än slutar för mig. Det känns viktigt att kunna följa allt som händer och inte minst alla  beverkningar av denna hemska men behövliga behandling. Så om ni tycker det är jobbigt att läsa om blod, illamående, tarmproblem etc. får ni helt enkelt blunda när jag skriver om det ;-)

Det är liksom så jag är - sanningen och verklighet framför allt!
Gonatt!