Vårt konstiga vanliga liv

Vi slås ständigt av hur otroligt snabbt man anpassar sig efter nya förutsättningar. Referensramar ställs om och det som tidigare var okänt, skrämmande och konstigt är helt plötsligt vår vardag. Vi lever denna vardag, på ett ganska vanligt sätt - skrattar och bråkar - precis som vanligt.......om än lite intensivare.

Varje morgon och kväll kommer en sjuksköterska hit, våra barn reagerar knappt. Hälsar, berättar vad de fick i julkalendern men de vekar redan tycka att det är helt normalt att det kommer främmande folk och tar hand om mamma varje kväll och morgon.  Mamma släpar runt en droppställning från 8 på kvällen till 8 på morgonen. Alla är försiktiga så att vi inte drar i sladden men det är väl inget konstigt det heller...... Lille goe Vilmer frågar ofta: Ska du bli uppkopplad nu mamma?

I vårt hem vimlar det av näringsdrycker, plastsprutor, plasthandskar, rengöringsgrejor, informationspapper mm. I allt detta försöker jag navigera mig fram. Håller koll på vad som måste beställas, synkar olika enheter när det gäller tider för strålning, cytostatika, omläggningar, provtagningar. Är så lycklig över att ha upptäckt att jag kan beställa mediciner på Apoteket.se. Där kan jag också ha koll på vilka recept som går ut och vilka som måste förnyas. Jag som tidigare inte vågade ta en 400mg Panodil när jag hade huvudvärk - det räckte med 200...

Varje morgon är det en ritual där jag omsorgsfullt kollar upp alla mediciner, nej det är inte jättemånga, men det varierar med dagar från cytostatiska behandling så det gäller att ha koll, äter några och laddar dagens - fall-i fall-mediciner i en liten burk. Jag svalde igår medicinen samtidigt som jag tog en vitamin-energi-hälsokost-shot. Det var ingen bra idé - fick världens hjärtklappning och fick gå och lägga mig för att få ner pulsen ;-)

När det gäller håret pratar vi nu om det utan att barnen verkar livrädda. De ser hur det faller och har vant sig vid tanken på att det ska av. Och det ska det faktisk redan imorgon kväll!!. Då ska min frisör Jeanette få klippa av eländet. Riktigt kort - som jag velat göra i många år, men aldrig vågat. Nu kommer det ju att vara på tok för glest men jag vill inte raka av det riktigt än. Ett steg i taget. På torsdag får jag min peruk, det ska också bli spännande. Tror att jag kommer att känna mig som en gammal tant i den, vi får väl se. Malte är numera förhoppningsfull - kanske kommer mammas hår att växa ut som krylligt och tjockt - så att jag kan ha det hårsvall han helst skulle vilja se mig i!?! Calle är bara nöjd att han inte längre ska vara ensam om att inte ha hår.

Idag har jag fått strålningsbehandling nr 5 - 20% avklarade. Jag har börjat misstänka några biverkningar men själva behandlingen känns fortfarande inte. När det gäller cytostatikabehandlingen har jag börjat må illa och äter inte speciellt mycket, men fortfarande OK. Idag har jag haft fullt schema med provtagning, strålning, PCC-Line omläggning (insticket i armen där jag får "mat")  samt det viktigaste - luciafirande på dagis. Det går inte att beskriva den lyckan som finns i mig när jag ser underbare, goe lille Vilmer i sinstjärngosse-klädsel. Han viftade med stjärnan hela tiden och gäspade ganska ofta men sjöng också med riktigt mycket. Lyckan och kärleken har alltid funnits såklart men nu är det intensivare än någonsin. Det är verkligen som ett slag i magen, inte negativt utan positivt. Känslor finns inte längre på ett ytligt plan - de gräver sig ner i hela mig och varje cell känner både sorg och glädje. Det känns som att intensiteten även har smittat av sig till calle och barnen. Det är många ljuvliga stunder vi har tillsammans trots allt. Sedan är våra stubiner kortare så bråken kommer lite plötsligare och häftigare....men det pratar vi också om. Ja, ja - vi gör så gott vi kan i detta konstiga liv.

Tack snälla familjen Holmberg för det fina fina halsbandet. Jag har på mig det varje dag till strålbehandlingen - är övertygad om att kulan skyddar mot hemska biverkningar....

Natti!