Kak-kalas

Jag har mått så dåligt de senaste året. Min kropp har fått utstå sååå mycket. Jag har verkligen blivit märkt både i kropp och själ. Har liksom fått vad jag tål. Kanske kommer aldrig mer den bekymmerslösa Marie sikta högre än jag kanske borde, springa längre än jag klarar och orka mer än vad kroppen vill. Nu finns där tydliga gränser - både fysiskt och psykiskt.

Utan tvekan har det varit värt det! Att sedan få livet tillbaka, må bra i varje sekund, kunna njuta av god mat och av nuet har varit det bästa i mitt liv. Jag tror faktiskt att de senaste månaderna värderas högst av både mig och min familj. Därför känns det extra tungt att må sämre igen. Jag fick liksom se kakbordet, smaka på några goda bakelser men inte mer. Jag ville ju fortsätta vräka i mig kakorna. Hela tiden. För alltid.

Var på kirurgmottagningen och träffade en av de kirurger som var med på min operation. Han öppnade med frasen "Ja, Marie - vi känner ju inte varandra så bra men jag känner din mage....". Han påpekade senare att han tyckte det var en "häftig grej" - min operation alltså. Det är ju så roligt att kunna göra folk glada....hhhmm.

Han vill absolut inte att jag ska ha ont så nu är jag ordentligt drogad. Tre gånger om dagen ska jag ta dryga 1300mg Alvedon och gärna lite Tramadol på det. För ont ska jag inte ha. Förvisso bra tänkt men jag avskyr verkligen mediciner. Avskyr från djupet av mitt hjärta. Levern har inte återhämtat sig efter behandlingen så den lär ju inte jubla av att få en massa medicin att ta hand om. Men visst, jag förstår att jag inte ska ha ont. Bra så - bara de hittar VARFÖR jag har ont. Tydligen hade läkaren under endoskopin kommit förbi det stället där man såg aktivitet på röntgen och det såg fint ut. Inga tumörer där i alla fall. Tack för det! Annars pratade vi mycket om mina värde, som fortfarande är för dåliga, och om mina magsmärtor. Jag kommer nu att genomgå tarmröntgen och ska även på gynundersökning, så jag känner verkligen att de tar mig på allvar. Fast jag glömde säga till honom att jag återigen har ont när jag andas....får väl spara det till nästa besök.

När jag efter läkarbesöket gick till receptionen sa tjejen där att "ja, nu kommer du att få en kallelse till röntgen sedan kallar vi dig hit igen, om drygt en månad eller så." Jag spände ögonen i henne och sa "då är jag död...." Hon visste inte riktigt hur hon skulle svara på det... Skulle jag ha lika ont så länge till skulle jag flytta in på akuten tills de hjälper mig. Nu har jag ju då fått en röntgentid nästa fredag (TACK!) och för att resultatet ska bli så bra som möjligt är det en ordentlig fasta innan som gäller. Jag får helt enkelt vänja mig vid mina vänner Alvedon och Tramadol den kommande veckan.

Här i dimman av smärtstillande känns det rätt OK, topparna på smärtan tas ju bort men jag känner mig allmänt loj och seg.

Jag känner att jag blir sur, asocial och negativ av att ha ont. Hade liksom inte förberett mig för bakslag. Jag var ju uppklädd för kak-kalas. Hela livet!

Marie