Sakta men säkert återvänder jag till livet, i alla fall för några dagar. Jag mår allt bättre och har mer och mer kraft, vilket gör att jag kan vara uppe, hitta på saker och tänka på annat än sjukdom. Igår var jag ute och gick en riktigt lång runda med mamma och var sedan och handlade på MAXI. Jag är trött när jag kommer hem men inte så att jag bara stupar i säng som jag gjorde för någon vecka sedan. Idag har jag faktiskt varit på IKEA och en liten sväng på stan. Det som är allra bäst är att jag har tankarna på andra saker också, inte bara på hur jag mår, mediciner och sjukdom. Det är otroligt befriande och ger mig andrum.
På fredag ska jag röntgas - buk och lungor - sedan är det dags igen för cytostatika på måndag och tisdag. Svaret från röntgen får jag inte förrän någon vecka in i Mars. Nervöst såklart, men jag räknar med att de hör av sig tidigare om de hittar något, gud förbjude..... Jag vet ännu inte om man kommer att öka dosen på cytostatika, men jag utgår från det. Det har ju varit rätt OK denna omgången, mått illa mest hela tiden men annars har jag tyckt att det varit hanterbart.
Imorgon fyller vår goding och för tillfället ack så krävande lille Vilmer 4 år. Tänk vad tiden går.... Han är verkligen en typisk 4-åring nu, kan allt vet allt och tror framförallt att han bestämmer över alla oss andra. Får han inte som han vill så haglar hoten (jag undrar var han fått det ifrån;-) ): "Ni får inte bo här", "Ni får inte komma på mitt kalas"...... Gulle honom! Stackars tredje barnet - föräldrarna blir inte alls lika upprörda över sådana saker som de blir med första och andra barnet.
Kram
Ja och tänk att det är inte han som ska rymma utan ni som ska flytta ;-) kallas välinpinkat revir. Kram och alla goda tankar till dig på fredag.
SvaraRaderaDet värmer rakt i hjärtat att få höra dig beskriva att du känner dig, om inte bra, så i alla fall en gnutta bättre! Apropå tredje barnet; jag är ju trea i min syskonskara och jag håller med, vi är "stackars" - det har jag alltid sagt, men mina syskon har aldrig hållit med ;)))
SvaraRaderaStort grattis till Vilmer. Känner igen 4-års bestämmandet. Problemet här hemma att det är två 4-åringar som vill bestämma. Och de är ju inte så ofta överens ;-). Sen ovanpå det har vi också en 6-åring som kommit in i lilla tonåren = smäller i dörrar och skriker "du förstår mig inte". !! Vet inte om ni har någon sådan primadonna hemma hos er?
SvaraRaderaSkönt att höra att du mår bättre Marie. Hoppas du kan smaska på lite födelsedagstårta då imorgon.
Kramar Pernilla P
Tack för att du när du berättar om Wilmer påminner mig om innebörden av de olika åldrarna i god tid före Melker hamnar där som ju ska bli 3 nu först. Tänk att man helt glömt hur Rasmus var för bara 2 år sedan...Härligt hur man väljer vad man minns på ngt sätt - säkert bra för själ, hjärta och kropp att välja bort en del. KRAM
SvaraRaderaLivet har aldrig lämnat, bara varit lite tuffare än för de flesta. Men visst är det skönt att känna medvind ett tag. Det är ni värda. Njut nu av födelsedagen imorgon. Fredagen kommer senare och jag har en känsla av att det kommer att gå bra.
SvaraRaderaKramar
Så roligt och härligt att Du mår lite bättre. Jag tror ingen kan förstå riktigt hur Du/Ni har det. Men man anpassar sig till livet och tar vara på godbitarna. Låter jättehärligt att kunna ta en långpromenad. Och att gå på Ikea är ju verkligen en bedrift.Du får krama om Vilmer och berätta för honom att alla fyraåringar (som jag har träffat) är just så underbara som han är och att de faktiskt vet allting bäst. Det är en tolkningsfråga. Stor kram från Furuhöjden.
SvaraRaderaIdag ar det Vilmers dag, hall med honom i allt!
SvaraRaderaHärligt att läsa att du mår bättre och att du får lite andrum. Hoppas födelsedagen avlöpt väl. Sköt om dig och hälsa killarna.
SvaraRaderaKram från Åsa, Pierre och Emilia Bellin
Marie, vad härligt att läsa att du känner dig lite bättre! Det var så roligt att träffa dig på förskolan förra veckan, och du såg pigg ut.
SvaraRaderaEn tripp till MAXI kan köra slut på vem som helst ska jag tala om för dig ;-) För ett par veckor sedan var jag där en lördag vid 13-tiden. Det var så mycket folk i butiken att kön ringlade sig ända bak längs med lösgodiset. Plötsligt kände jag en enorm lust av att bara gå därifrån. Jag rullade min kundvagn till gången parallellt med kassorna och sen drog jag. Jag kände att jag inte stod ut en sekund till i den överfulla butiken, och jag blev matt i benen bara av tanken att ställa mig sist i låååånga kön. Jag satte mig i bilen och ringde in till förbutiken. Jag berättade att jag hade fått lämna butiken plötsligt och att de kunde hitta min halvfulla kundvagn vid de krossade tomaterna. Killen jag pratade med blev jättetacksam att jag ringde och sade att han genast skulle gå och packa upp vagnen.
När det gäller Vilmer kan jag bara skratta igenkännande när jag läser hans "hot". De hörs titt som tätt här hemma också. Tänk att det värsta i de små livens värld är att utesluta någon från ett kalas. Vad underbart ovetande de små fortfarande är om livets hemskheter!
Kramar till er alla / Nelly & co.
Så härligt att läsa att du känner dig bättre och att se dig på fb. TÄNKER på dig på fredag. Kram
SvaraRaderaHej Marie
SvaraRaderaJag har nu läst din blogg från början till slut (passade på när sonen och maken var på fotbollsträning)och jag kan inte annat än förundras över din styrka och livsglädje.
Jag hejjar på Dig
Ulrika
Goaste finaste Marie,
SvaraRaderaSå underbart att läsa att du har fått tillbaka så mycket kraft, både mentalt och fysiskt. Du är grym - din inställning till livet och vad som är viktigt är så klockren. Livet är en fantastisk gåva som vi alla borde värdera bättre än i prylar och pengar. Och du, när du är frisk så har du definitivt en ny "karriär" - författare - inget ont som inte har något gott med sig..... Bamsekram Ulllis