lördag 2 juni 2012

Marie Jönsson, alltid älskad aldrig glömd!

Om ni bara visste hur många sena kvällar jag skrivit på Maries blogg sedan hennes bortgång men efter tusen ord valt att inte publicera. Det är så svårt att sammanfatta de känslor och upplevelser jag och barnen bär på. Jag gör nu ett nytt försök och kanske publicerar jag detta ikväll:

-Vad fan tänkte han på när han valde att ta Marie ifrån mig och barnen...och er också för den delen!?
Hon hade tre små barn som behövde henne och en man som avgudade henne och tyckte han hade den coolaste frun i världen! Marie var aldrig ond, aldrig avundsjuk, hon var ärlig och lojal. Hon åt rätt, rökte inte och drack rusdrycker som de flesta andra. Hon hade däremot en förkärlek till livet. Livet för henne var enkelt, inget överflöd av någonting och hon hade båda fötterna i myllan. Hennes hjärna överfylld av smarta celler gjorde att hon kunde dra snabba slutsatser, komma med kloka lösningar och alltid vara effektiv. Ibland lite för effektiv kanske, men hellre det. Hon var så trygg och säker i sig själv. En riktig bra, sjukt söt och cool tjej helt enkelt som borde fått leva länge!
Jag orkar inte gå in på de upplevelser vi hade de sista dagarna då det bitit sig kvar obehagliga och envisa bilder på näthinnan som äntligen börjar falla bort. Jag vill inte minnas Marie så och jag tycker inte att det finns något vackert med döden hos en ung människa. Däremot var hon jättefin när de tagit bort alla slangar och hon låg ren och lugn för evig vila i vår säng. Vår mellankille kröp upp till henne så naturligt som han gjorde innan hon blev sjuk, kramade henne och viskade: -"Hej då mamma, älskar dig så mycket mamma".

Till er alla som stöttat och följt Marie vill jag skicka massor med kärlek från vår familj. Det kan vara så att det har förlängt hennes liv och gett henne den energi som behövdes för att orka ta sig vidare genom tuffa behandlingar och motgångar. Tack för all hjälp och för att ni funnits där hela tiden och för att ni gav Marie den kontakt med omvärlden som man så lätt tappar i sådan här situation. Tack också till er alla inom sjukvården som jag vet gjort ert yttersta för att rädda Marie. Det är ingen människas fel att hon hon idag inte finns det är den förbannade sjukdomen. Hon kämpade så oerhört tappert och behöll konstant lugnet inför barnen trots den oerhörda press hon levde under. Jag kan inte nog beundra henne!!!

Nu är du död Marie, för evigt borta men du kommer aldrig att glömmas och alltid vara älskad!  Livet går trots detta vidare och det tänker jag och barnen leva fullt ut, vi skall fånga stunderna men inte maxa.

Vi älskar dig!

Calle, Arvid, Malte och Vilmer