fredag 30 september 2011

Kak-kalas

Jag har mått så dåligt de senaste året. Min kropp har fått utstå sååå mycket. Jag har verkligen blivit märkt både i kropp och själ. Har liksom fått vad jag tål. Kanske kommer aldrig mer den bekymmerslösa Marie sikta högre än jag kanske borde, springa längre än jag klarar och orka mer än vad kroppen vill. Nu finns där tydliga gränser - både fysiskt och psykiskt.

Utan tvekan har det varit värt det! Att sedan få livet tillbaka, må bra i varje sekund, kunna njuta av god mat och av nuet har varit det bästa i mitt liv. Jag tror faktiskt att de senaste månaderna värderas högst av både mig och min familj. Därför känns det extra tungt att må sämre igen. Jag fick liksom se kakbordet, smaka på några goda bakelser men inte mer. Jag ville ju fortsätta vräka i mig kakorna. Hela tiden. För alltid.

Var på kirurgmottagningen och träffade en av de kirurger som var med på min operation. Han öppnade med frasen "Ja, Marie - vi känner ju inte varandra så bra men jag känner din mage....". Han påpekade senare att han tyckte det var en "häftig grej" - min operation alltså. Det är ju så roligt att kunna göra folk glada....hhhmm.

Han vill absolut inte att jag ska ha ont så nu är jag ordentligt drogad. Tre gånger om dagen ska jag ta dryga 1300mg Alvedon och gärna lite Tramadol på det. För ont ska jag inte ha. Förvisso bra tänkt men jag avskyr verkligen mediciner. Avskyr från djupet av mitt hjärta. Levern har inte återhämtat sig efter behandlingen så den lär ju inte jubla av att få en massa medicin att ta hand om. Men visst, jag förstår att jag inte ska ha ont. Bra så - bara de hittar VARFÖR jag har ont. Tydligen hade läkaren under endoskopin kommit förbi det stället där man såg aktivitet på röntgen och det såg fint ut. Inga tumörer där i alla fall. Tack för det! Annars pratade vi mycket om mina värde, som fortfarande är för dåliga, och om mina magsmärtor. Jag kommer nu att genomgå tarmröntgen och ska även på gynundersökning, så jag känner verkligen att de tar mig på allvar. Fast jag glömde säga till honom att jag återigen har ont när jag andas....får väl spara det till nästa besök.

När jag efter läkarbesöket gick till receptionen sa tjejen där att "ja, nu kommer du att få en kallelse till röntgen sedan kallar vi dig hit igen, om drygt en månad eller så." Jag spände ögonen i henne och sa "då är jag död...." Hon visste inte riktigt hur hon skulle svara på det... Skulle jag ha lika ont så länge till skulle jag flytta in på akuten tills de hjälper mig. Nu har jag ju då fått en röntgentid nästa fredag (TACK!) och för att resultatet ska bli så bra som möjligt är det en ordentlig fasta innan som gäller. Jag får helt enkelt vänja mig vid mina vänner Alvedon och Tramadol den kommande veckan.

Här i dimman av smärtstillande känns det rätt OK, topparna på smärtan tas ju bort men jag känner mig allmänt loj och seg.

Jag känner att jag blir sur, asocial och negativ av att ha ont. Hade liksom inte förberett mig för bakslag. Jag var ju uppklädd för kak-kalas. Hela livet!

Marie

måndag 26 september 2011

Stackars mage

Idag har jag varit där igen, på sjukhuset. Känner mig väldigt obehagligt hemma i den byggnaden. Idag skulle jag till Endoskopi-avdelningen för att undersöka tarmen. Har ju gjort gastroskopi ett antal gånger men denna gången skulle det alltså undersökas andra vägen. Inte så trevligt men jag kände mig inte orolig för själva undersökningen däremot väldigt orolig för vad läkaren skulle se därinne. Jag har nämligen haft riktigt ont i magen de senaste veckorna Det har blivit värre och värre och idag tänker jag att om jag inte hade haft denna tiden inbokad hade jag åkt upp akut. Känner starkt att något är fel. Är öm i magen, i närheten av där slangen gick in. Det spänner och stramar och ömmar. Dessutom svider det i hela magen, nästan som magkatarr. Vad som är ännu värre är att jag får riktigt hemsk magknip minuterna innan jag behöver gå på toa! Förlossningsont, i några sekunder, sedan släpper det. Några knip har varit så att det svartnar för ögonen. Jag tycker inte att jag är speciellt gnällig eller klen men detta gör verkligen ont!

Det har varit bättre idag innan undersökningen då jag fastat och alltså tarmen varit helt tom, vilket jag tycker borde tyda på att något är i vägen eller har tarmen vridit sig. Hua...

Alla kläder skulle av och sjukhusskjortan på. Dofterna - så välkända - så motbjudande. Arm fram, hitta kärl, sticka, spola, tejpa....

Efter att jag berättat om mina "åkommor" för läkaren fick jag återigen ge mig in i dimman. En lagom dos bedövning och jag trodde att detta skulle bli en lätt match. Tjoho. Någonstans på vägen tar det stopp och det gör fruktansvärt ont, i mitt töcken känner jag ändå smärtan i hela magen. Hon försöker och försöker och jag mest bara skriker tycker jag. Ligga på vänster sida, de hjälper mig över på rygg - lika förbannat ont. Det känns som att tarmarna är på väg att spricka. Ny dos med bedövning, ändra till vänster sida igen. Du måste slappna av Marie. Jovisst - hur då? Efter vad som känns som en evighet ger hon upp. Säger att tarmen antagligen ligger vriden på något vis. Hon lovar att ringar "min" kirurg - han opererar en galla precis och hör av sig när han är klar... När jag vilat i en dryg timme kommer hon igen och  ger mig i alla fall någorlunda lugnande besked - ingenting såg konstigt ut! Slemhinnan såg fin ut i tarmen och hon såg inga tillväxter av något slag men kunde helt enkelt inte komma förbi det där vecket. "Hade jag försökt hårdare hade jag tagit hål på tarmen..." Jo, tack - jag kände det!

Där låg jag igen, gråtande på en brits - alldeles snurrig och yr i huvudet! Hur hände detta, jag har ju precis fått ordning på allt. Allt ska vara bra nu!!!

Min kirurg kommer i alla fall kontakta mig så fort som möjligt för att jag ska undersökas vidare. Får jag mer ont är det akuten som gäller. Konstigt nog var det lättnad jag kände när jag gick därifrån. Jag har i alla fall inte inbillat mig och nu kommer jag att få hjälp. Försöker att inte måla f-n på väggen. Trots allt var ju hela tarmpaketet ute och vände för bara ett år sedan - det är vanligt att man får någon form av tarmproblem efteråt. Bara det inte hinner bli mer akut innan jag får hjälp....och vad gör de OM det är tarmvred? Nej, nu ska jag sova och inte tänka för mycket.

Gonatt!!

söndag 18 september 2011

Mitt Tännäs!!

Vi är i mitt älskade Tännäs!! Här har jag varit minst en gång om året sedan jag fyllde 10. Oftast på vintern men även på sommaren och hösten. Sommaren orkar jag inte med längre, alldeles fööör många mygg. Hösten är ljuvlig. Här är så stilla. Man vet inte vad tystnad egentligen är förrän man suttit på en sluttning en höst i fjällen. Luften är hög och färgerna slåss om att ta ledningen i de böljande vidderna. Just nu leder fortfarande grönt men gult knaprar in, blad efter blad ger upp det gröna. Rött ligger fortfarande sist men de träd som blivit röda är desto mer brinnande.

Idag har vi gått upp för skidbacken där vi susar ner om vintrarna. Vi grillade korv uppe vid Onkel Zebs stuga. Den heter inte så längre men för oss som åkte där som barn kommer den alltid att heta onkel zebs!! Vi plockade lite lingon, det finns inte så mycket här i år men efter några timmar hade vi ändå skrapat ihop sisådär 5 liter. Mumma vad gott det ska bli med rårörda lingon på stekt sill och potatismos!!!! Lille vilmer gick hela vägen upp på berget pch ner igen. Inte dåligt för en 4-åring!! Sedan har vi "must" som vilmer kallar det när vi myser! Livet, när det är som bäst - och inte en tanke på cancer. Livet äger!!!


Vilmer i backen, onkel zebs stuga syns i bakgrunden.


Utanför vår stuga i stugbyn Fjällbyn i Tännäs.

 

måndag 12 september 2011

Ödet

Tror ni på ödet? Finns det någon som vakar över oss och har ett finger med i våra liv? Jag tror det.....men bara när det passar mig ;-) Kalla det Marie-styrt öde eller nåt. Vad jag menar är att jag älskar att se konstigheter som händer runt omkring oss. Lustiga sammanträffande som är svårförklarliga. Det som man om man inte tittar med helt vetenskapliga och rationella ögon kan kalla lite övernaturligt eller styrt av ödet. Jo, jag är ganska frågasättande och kritisk ofta men ibland är det liksom härligt att bara skylla på slumpen.

Det händer mig ofta att jag tror att något ska hända och så händer det verkligen. Visst - någon gång...kanske lika ofta eller oftare händer INTE det jag trodde.....men det behöver vi inte ta upp nu.... Jag älskar verkligen att förundras över de där slump-ögonblicken då jag verkligen tittar mig omkring för att se om det inte finns någon i närheten som har fixat så att just mina gissningar slog in!!

I fredags hände mig en konstig sak. Jag skulle tanka vår bensintörstiga Chrysler. När jag svängde in på Din-X här i Rydebäck tänkte jag på förra gången jag tankade, för ca 2 veckor sedan. Jag tyckte det var bra konstigt att notan den gången slutade på exakt 800 kr. På pricken 800 kronor, varken mer eller mindre. I fredags gjorde jag som jag alltid gör - satte igång pumpen och hoppade snabbt in i den varma bilen. När mätaren närmade sig 750 kr gick jag ut och ställde mig och tittade intensivt på kronor-räknaren. Varför vet jag inte, det liksom bara blev så. Jag tänkte "stannar du nu på 800 kronor så vet jag med säkerhet att det finns någon som vakar över mig och då kommer jag att förbli frisk!!" Ja, jag vet - hur knäppt som helst men så tänkte jag i alla fall... Såklart gissar ni nu rätt - mätaren stannade på 800 kronor - exakt. Coolt. Jag skrek rakt ut, tittade mig omkring och hoppade leende in i bilen igen. Kanske inte helt vetenskapligt men såklart ett tydligt tecken på att jag nu är frisk, eller hur?!?!

Visst, det kan ju finnas en gräns för hur mycket man får tanka för men jag låter hellre mig själv leva i tron om att det var "ödet".....eller i alla fall Marie-styrda-ödet. Jag gillar ju trots allt inte att någon annan skulle bestämma över mitt liv!

Nu för ett år sedan låg jag inskriven på sjukhuset i väntan på operation morgonen efter. Imorgon är det ett år sedan min mage fick ett långt är som för alltid påminner mig om monstret. Ett år sedan hela mitt innanmäte kontrollerades noggrant av duktiga kirurger och hela jag möblerades om. Ett år sedan jag på allvar kände riktig dödsångest för första gången. Ett år sedan jag lyssnade på Spindoctors i hörlurarna jag fick låna på uppvaket. Ett år sedan....och jag är så tacksam över att operationen gick så bra! Och det var inte ödet!

Kram på er!

tisdag 6 september 2011

Arbetslivet

Ja har börjat arbeta. Har arbetat i fyra dagar nu. Två timmar per dag. Pratar mest känns det som. Kul att träffa alla och oj, så många goa kramar jag fått. De flesta tycker att jag ser pigg ut och det känner jag mig också. Jag har varit lite trött på eftermiddagarna nu men det är nog inte så konstigt. Kroppen är inte van helt enkelt. Än så länge gör jag ingen nytta alls på jobb, läser in mig på vad som hänt och försöker få rätt på alla praktikaliteter.

Det var en ljuvlig känsla att köra till jobb en regnig, ruggig måndagsmorgon. Vardag är bra, jag älskar vanligt!

Det första jag gjorde när jag träffade chefen var att be om semester..... Jag tänker ta Vilmer med mig och följa med mamma och pappa till Tännäs v 38. Plocka lingon, äta gott och andas ljuvligt ren fjällluft. Längtar.

Annars är det fullt upp. Jag tränar hos min PT, har börjat på Hot Yoga och försöker få ihop alla aktiviteter våra barn går på. Imorgon ska Malte och Arvid börja på elgitarr kurs - tillsammans. Roligt!

Jag har dessutom fått tillbaka lusten att laga mat. Tänker allt som oftast på mat tycker jag.... Det är såå härligt att känna alla smaker och att återigen njuta av mat. Portionerna är ganska okej stora och jag har gått upp ett kilo eller så. Heja mig!

Kramelikram

lördag 3 september 2011

Procent

3 timmar. Ungefär så lång tid efter beskedet att jag hade magsäckscancer knappade jag med darrande fingrar för första gången in "överlevnad magsäckscancer" i Google-rutan. Jag letade efter siffran som skulle berätta för mig hur stor chans jag hade att överleva det här. Jag hoppades att den skulle vara större än 50%. Ganska snabbt hittade jag den. Jag gissar att många av er som läser också har googlat efter detta. Hur illa ställt är det egentligen? Siffran måste ju bara visa svaret!

5 år efter diagnosen lever bara 30% av de drabbade. Det var för lågt, så jag letade vidare. Som om jag var på jakt efter botemedlet på min cancer. Någonstans är det väl ändå någon klok människa som säger att chansen att jag ska få vara hos mina barn länge än 5 år är större än 30%?! Hittade inte det! När jag började tänka klart kunde jag såklart ifrågasätta denna siffra. På vilket urval? Hur gamla var de? Hade de opererats, var operationen radikal? Fick de tilläggsbehandling? Så detaljerade beskrivningar hittade jag aldrig. Bara att 30% överlever 5 år efter diagnos. En sådan information kan knäcka den bästa. Som någon sorts plåster på såren försökte chefen på narkosen säga några lugnande ord veckan innan operationen. Han sa: " ja, du har säkert hört en massa statistik på hur stor överlevnads chans du har men det är ju faktiskt så att antingen blir du 100% död eller så blir du 100% levande. Något där emellan finns inte...". Jag fortsatte inte den diskussionen....men speciellt tröstad kände jag mig inte!!

När jag träffade onkologen nämnde han en annan procentsats. Han förklarade vilken behandling som var planerad för mig och avslutade med att "men det är ju bara 15-20% som har nytta av denna behandling". Jaha, tack, vad jag kände mig peppad att gå igenom månader av lidande när chansen är så liten att den hjälper. På frågan varför jag inte får någon bättre behandling fick jag svaret att detta är det bästa de har idag.... Efter samtalet insåg jag att jag kan ju aldrig ingå i en sådan procentsats eftersom jag opererades radikalt (man tror man fått bort all cancer) och om jag förblir frisk får jag aldrig veta om jag varit frisk ända sedan de tog bort eländet eller om jag blivit frisk av behandlingen.....

Summa sumarium....många av dessa livsfarliga sjukdomar trycks ner i statistisk. Många lutar sig mot dem för att förstå hur allvarligt det är. Jag tycker det är bra att det finns statistik men den måste användas ytterst försiktigt när det gäller människor. Vi är alla olika och har olika förutsättningar.

Idag tänker jag att det är möjligt att bara 30% överlever men då får jag väl vara en av dem då! Så jag är från och med nu en av tre av tio....eller nåt!!