Jodå - jag mår väl ganska bra trots allt. Lite mer illamående, ganska trött, lite ont i magen men helgen har varit fin och lugn. Har hunnit gå på restaurang med man och barn, tittat på Arvid som spelade innebandy, varit hos syrran en sväng, promenixat samt hälsat på hos fina vännerna/släkt Eriksson/Olofsson. Jag är glad för det mesta men just nu sur på vågen som nu åker in i ett skåp långt bort..... Samarbetar man inte med mig får man skylla sig själv!!
Kram Kram
söndag 31 oktober 2010
fredag 29 oktober 2010
Tji fick jag...
...klockan är 01.20 och jag är inte ett dugg trött.... Jaja, sova kan jag göra när jag blir gammal!! En kopp varm choklad och några kex med ost samt en ljudbok i lurarna gör kanske susen.
torsdag 28 oktober 2010
Då var jag igång...
Klockan nio imorse var jag på plats, blev visad in på ett rum och placerad i en mjuk och skön fåtölj. Varm dyna på armen så att kärlen värms upp och visar sig bättre. Efter en kvart påbörjas behandlingen - medicin mot illamående, cortison, cytostatika, samt en annan medicin som jobbar ihop med cytostatikan och koksalt melln allt. Cortisonet får jag för att biverkningarna av "giftet" inte ska bli för stora och det i sig kan göra att jag blir lite speedad och får svårt att sova de första nätterna (det tvivlar jag på....).
Min sköterska är jättetrevlig och lugn. Calle var med mig idag och han tyckte det var såååå trevligt - många att prata med och en kopp kaffe i näven - han är lite ledsen för att han inte får vara med fler gånger, det får man endast 1:a gången om det inte är något speciellt såklart. Stackars honom....
En liten bild på mig från behandlingen, ser inte ut att lida, eller hur?!?
Sedan sa jag tack och hej till alla - vi ses imorgon! Konstigt - en hel liten värld i världen - där det inte känns ett dugg skrämmande trots att det finns många sjuka människor där.
Jag fick idag också ett paket på posten från våra Huddinge-släktingar. Se själva....och jag vet iiiinte hur man vänder en bild så ni får lägga huvudet på sned...
Tack så mycket Laila o co. Härligt att ni har höga tanktar om mig.... Virka en mössa blir en rejäl utmaning, tror jag måste ha mammas hjälp! Tack igen och hälsa alla!!
För övrigt har vi en ljuvligt härlig 3,5 åring vid namn Vilmer som för tillfället har arga-timmen varje dag när vi hämtar på dagis. Så fort han ser mig så slänger han sig ner på golvet och skriker okontrollerat och nästan oavbrutet i en timme... Jag tackar att det är det tredje barnet och jag tycker mest synd om stackaren (det gjorde jag INTE med första barnet - då var jag rädd att det var något fel på honom...).
Kalla det trots, frigörelse eller vad som helst men stackaren kommer att få riktigt ont i halsen om han fortsätter. Jag måste också tillägga att han är världens ljuvligaste resten av tiden - "Jag älskar dig såååå mycket mamma och nu vill jag myyyyysa". Ljuvliga, underbara barn!!
Dags att äta något onyttigt innan läggdags....jagar kalorier! Nutella kanske ?!?
Gonatt!! (och till nästa gång ska jag lära mig formattera text i samband med bilder lite bättre....)
Min sköterska är jättetrevlig och lugn. Calle var med mig idag och han tyckte det var såååå trevligt - många att prata med och en kopp kaffe i näven - han är lite ledsen för att han inte får vara med fler gånger, det får man endast 1:a gången om det inte är något speciellt såklart. Stackars honom....
Sedan sa jag tack och hej till alla - vi ses imorgon! Konstigt - en hel liten värld i världen - där det inte känns ett dugg skrämmande trots att det finns många sjuka människor där.
Efteråt åkte jag hem och tog emot fina faster Gerd och vi körde igång storstädning i hela huset. Tack så jättemycket för hjälpen Gerd, saknar inte råttorna ett endaste dugg...
Tack så mycket Laila o co. Härligt att ni har höga tanktar om mig.... Virka en mössa blir en rejäl utmaning, tror jag måste ha mammas hjälp! Tack igen och hälsa alla!!
För övrigt har vi en ljuvligt härlig 3,5 åring vid namn Vilmer som för tillfället har arga-timmen varje dag när vi hämtar på dagis. Så fort han ser mig så slänger han sig ner på golvet och skriker okontrollerat och nästan oavbrutet i en timme... Jag tackar att det är det tredje barnet och jag tycker mest synd om stackaren (det gjorde jag INTE med första barnet - då var jag rädd att det var något fel på honom...).
Kalla det trots, frigörelse eller vad som helst men stackaren kommer att få riktigt ont i halsen om han fortsätter. Jag måste också tillägga att han är världens ljuvligaste resten av tiden - "Jag älskar dig såååå mycket mamma och nu vill jag myyyyysa". Ljuvliga, underbara barn!!
Dags att äta något onyttigt innan läggdags....jagar kalorier! Nutella kanske ?!?
Gonatt!! (och till nästa gång ska jag lära mig formattera text i samband med bilder lite bättre....)
onsdag 27 oktober 2010
Bara glad liksom
Jag känner energi och är glad idag. Längtar ut till min dagliga promenad, vill ta tag i saker, ringa samtal, fixa med huset, planera. Allt detta som är helt vanligt hos mig känns nu som högsta vinsten!! Jag känner mig stark och inget ska få ändra på det. Imorgon börjar behandlingen. Kom igen - nu vill jag komma igång! Idag vill jag INTE ha något samtal från onkologen där syster M säger att min förkylning gör att vi inte startar imorgon. Jag mår bra och är redo!!
Nu börjar jag överst på min Att-göra-lista.... och den är lång ;-)!! Men det är med glädje jag tar tag i den!!
Kram på er - njut av dagen!
Nu börjar jag överst på min Att-göra-lista.... och den är lång ;-)!! Men det är med glädje jag tar tag i den!!
Kram på er - njut av dagen!
söndag 24 oktober 2010
Här och Nu
Ledsen för att jag inte skrivit på ett tag, har varit lite "off" och inte haft lust att skriva men nu är det bättre!
Jag börjar se ett mönster hos mig själv. Inför varje läkarbesök är jag lite nervös men tycker det ska bli skönt att få svar på alla mina frågor. Under själva besöket frågar jag mycket, diskuterar och tycker att jag förstår det mesta MEN när jag sedan kommer hem väntar några dagar med detaljerad dissikering av allt den stackars läkaren har sagt. Jag vänder och vrider på allt, tycker att han lagt ut dolda innebörder..... typ "han måste ha sagt det för att han egentligen förbereder mig på att det värsta kommer att hända". Som tur väl är så hjälper alla mig att komma till sans och inte försöka tolka så mycket. När allt kommer omkring kan vi inte ändra på något. Jag kan bara tänka positivt, leva sunt, njuta av varje sekund, motionera och pussa på mina barn. Trots allt mår jag just nu rent fysiskt väldigt bra, till och med ätandet har blivit mycket bättre och vikten har i alla fall slutat att gå neråt - även om den inte ökar. Det finns stunder då jag faktiskt inte tänker på skitsjukdomen utan allt känns precis som vanligt. Det får man väl ta som positivt!?!
Jag var alltså hos onkologen i onsdags och träffade en läkare. Jag fick dra hela historien och han berättade om min kommande behandling. Jag kommer att få en ganska mild cellgiftsbehandling med start nu på torsdag och fredag. Den kommer att pågå fram tom v 8 men 2 behandlingar per 14:e dag och jag ska få den i Helsingborg. Tydligen ska jag ändå inte få någon port inopererad utan de ska testa att sticka mig varje gång.....vi får väl se - mina kärl är inte de lättaste att hitta.... Den 23/11 ska jag på första strålbehandlingen som sedan ska pågå 22 vardagar i rad - i Lund. En cellgiftsbehandling pågår i ca 1 timme medan strålningen tar ca 15-20 min inklusive allt.
Jag gillade inte när han sa att det blir en mild behandling. Jag har en gammal nedärvd tro på att "ju mer ont det gör ju mer nytta gör det" (det var därför jag när jag var yngre fick för mig att badda mina sår med aceton - DET gjorde väldigt ont!!). Han säger att starkare cellgifter inte har visat sig ha bättre effekt.... Han säger att jag inte kommer att må alls dåligt, inte tappa håret och att jag kan leva som vanligt. Det känns som att då måste jag försöka göra allt för att boosta min egen kropp till att läka och slåss mot eventuella elaka celler.
Han sa flera gånger att operationen klassas som en "radikal operation" - vilket innebär att man tror att man fått bort allt. Tumören som satt i magsäcken VET man att man fått bort i sin helhet sedan är det ju det där med att enstaka celler kan ha "skjutits iväg", som han uttryckte det. Såja - sluta tänk Marie - bara tro på att detta går bra!!
Det finns inga garantier i detta enda liv vi har fått, som tur är vet vi inte vad som ska hända i våra liv - då hade vi aldrig kunnat njuta och ha roligt. Men en sak känner jag starkt - planera inte för mycket - LEV NU!!
Jag laddar för att lägga upp första bilden på min blogg.....kommer kanske senare idag :-)
Ha en härlig dag i regnet!!
Jag börjar se ett mönster hos mig själv. Inför varje läkarbesök är jag lite nervös men tycker det ska bli skönt att få svar på alla mina frågor. Under själva besöket frågar jag mycket, diskuterar och tycker att jag förstår det mesta MEN när jag sedan kommer hem väntar några dagar med detaljerad dissikering av allt den stackars läkaren har sagt. Jag vänder och vrider på allt, tycker att han lagt ut dolda innebörder..... typ "han måste ha sagt det för att han egentligen förbereder mig på att det värsta kommer att hända". Som tur väl är så hjälper alla mig att komma till sans och inte försöka tolka så mycket. När allt kommer omkring kan vi inte ändra på något. Jag kan bara tänka positivt, leva sunt, njuta av varje sekund, motionera och pussa på mina barn. Trots allt mår jag just nu rent fysiskt väldigt bra, till och med ätandet har blivit mycket bättre och vikten har i alla fall slutat att gå neråt - även om den inte ökar. Det finns stunder då jag faktiskt inte tänker på skitsjukdomen utan allt känns precis som vanligt. Det får man väl ta som positivt!?!
Jag var alltså hos onkologen i onsdags och träffade en läkare. Jag fick dra hela historien och han berättade om min kommande behandling. Jag kommer att få en ganska mild cellgiftsbehandling med start nu på torsdag och fredag. Den kommer att pågå fram tom v 8 men 2 behandlingar per 14:e dag och jag ska få den i Helsingborg. Tydligen ska jag ändå inte få någon port inopererad utan de ska testa att sticka mig varje gång.....vi får väl se - mina kärl är inte de lättaste att hitta.... Den 23/11 ska jag på första strålbehandlingen som sedan ska pågå 22 vardagar i rad - i Lund. En cellgiftsbehandling pågår i ca 1 timme medan strålningen tar ca 15-20 min inklusive allt.
Jag gillade inte när han sa att det blir en mild behandling. Jag har en gammal nedärvd tro på att "ju mer ont det gör ju mer nytta gör det" (det var därför jag när jag var yngre fick för mig att badda mina sår med aceton - DET gjorde väldigt ont!!). Han säger att starkare cellgifter inte har visat sig ha bättre effekt.... Han säger att jag inte kommer att må alls dåligt, inte tappa håret och att jag kan leva som vanligt. Det känns som att då måste jag försöka göra allt för att boosta min egen kropp till att läka och slåss mot eventuella elaka celler.
Han sa flera gånger att operationen klassas som en "radikal operation" - vilket innebär att man tror att man fått bort allt. Tumören som satt i magsäcken VET man att man fått bort i sin helhet sedan är det ju det där med att enstaka celler kan ha "skjutits iväg", som han uttryckte det. Såja - sluta tänk Marie - bara tro på att detta går bra!!
Det finns inga garantier i detta enda liv vi har fått, som tur är vet vi inte vad som ska hända i våra liv - då hade vi aldrig kunnat njuta och ha roligt. Men en sak känner jag starkt - planera inte för mycket - LEV NU!!
Jag laddar för att lägga upp första bilden på min blogg.....kommer kanske senare idag :-)
Ha en härlig dag i regnet!!
lördag 16 oktober 2010
Till monstret
För svorordskänsliga - sluta läs!!
Satans jävla skitsjukdom!! Helvetes äckliga cellidioter! Håll er borta från mitt liv - håll er borta från allas liv!!
Ge fan i att stjäla min självklara syn på mig själv som 50-, 60-, 70-, 80- och 90-åring!! Ditt satans äckliga avtryck i mitt liv är inget vi bett om, varken jag, min älskade eller mina fina, fina barn. Vi hade det alldeles utmärkt utan dig. Faktiskt hade vi det så fantastiskt man bara kunde önska sig!
Se till att självdö om det nu finns ett enda spår av dig kvar i mig. Om du nu tvunget vill existera så ge dig på mördare, våldtäktsmän och andra elaka människor, men inte på oskyldiga snälla människor som bara vill gott. Framförallt - ge dig aldrig på ett barn, eller föräldrar till små barn eller förresten - sänk dig i djupaste havet och visa dig aldrig mer!!!
För övrigt har det varit en bra dag ;-) !
Satans jävla skitsjukdom!! Helvetes äckliga cellidioter! Håll er borta från mitt liv - håll er borta från allas liv!!
Ge fan i att stjäla min självklara syn på mig själv som 50-, 60-, 70-, 80- och 90-åring!! Ditt satans äckliga avtryck i mitt liv är inget vi bett om, varken jag, min älskade eller mina fina, fina barn. Vi hade det alldeles utmärkt utan dig. Faktiskt hade vi det så fantastiskt man bara kunde önska sig!
Se till att självdö om det nu finns ett enda spår av dig kvar i mig. Om du nu tvunget vill existera så ge dig på mördare, våldtäktsmän och andra elaka människor, men inte på oskyldiga snälla människor som bara vill gott. Framförallt - ge dig aldrig på ett barn, eller föräldrar till små barn eller förresten - sänk dig i djupaste havet och visa dig aldrig mer!!!
För övrigt har det varit en bra dag ;-) !
torsdag 14 oktober 2010
Världens minsta blåsa....tror jag!
Har idag varit i Lund, otroligt vilket stort sjukhus det är. Det känndes rätt bra, och konstigt, att se ganska många unga människor som uppenbarligen är under cancerbehandling - på något vis känner jag mig mindre ensam.
Jag var inte på onkologen idag utan på Klinisk fysiologi för att testa mina njurar. De sa att det är en enkel undersökning utan några obehag alls. Nej, att bli stucken i armen är inget obehag eller att dricka massa vatten på kort tid....eller att få radioaktivt ämne insprutat i hög fart i armen och ligga stilla i 10 minuter är också enkelt.....MEN när de sedan sprutar in vätskedrivande medel och jag ska ligga ytterligare 10 minuter blir det tufft för tjejen med en av världens minsta blåsor. Efter 1 minut tänkte jag ge upp och springa ut på toaletten. På något vis lyckades jag få sekunderna att gå men jag lät dem med allvar i rösten veta att nu är det kris och då var det 3 minuter kvar!!! De verkade förstå allvaret och förberedde allt - tog ut nålen under tiden och en sköterska sprang ut och "pangsade" toaletten. Han ryckte upp mig ur britsen så fort tiden var ute och jag sa med allvarlig och hög röst till de stackarna som stod i vägen "DET ÄR BRÅTTOM!!". Det är verkligen likadant varje gång jag ska röntgas och dricka eller få vätska injicerat. Är förvisso en bagatell i sammanhanget.....men ett i-lands problem för mig ;-)
Fick inget svar idag men mina njurar arbetar uppenbarligen snabbt!!
Jag har fått förhandsinfo om att jag kommer att få en "kombo-behandling" vilket betyder cellgift, strålning och cellgift. De kommer att stråla de punkter där cellerna vanligtvis tar sig vidare ut i övriga organ. Jag vet inget om hur länge och ofta jag ska få behandling men jag ska upp till onkologen på onsdag nästa vecka då jag säkerligen får reda på allt. Jag vet bara att de ska operera in en port under huden där de kan spruta in cellgiften så att de slipper sticka mig hela tiden.
Börjar fokusera på detta nästa steg nu - ser inte fram emot det men vill samtidigt komma igång. Ska igenom skiten!!! Tänker mycket på det fokus jag hade inför operationen - hur stark och målmedveten jag kände mig.
Något kul måste jag ju också berätta - idag har jag gått den första promenaden i lite snabbare tempo - i 30 minuter. Avslutade med lite tåhävningar och några gummibandsövningar för lår, armar och axlar. Väldigt lätt träning men jag känner redan lite träningsvärk. Härligt!!
Ciao och tack!!
Jag var inte på onkologen idag utan på Klinisk fysiologi för att testa mina njurar. De sa att det är en enkel undersökning utan några obehag alls. Nej, att bli stucken i armen är inget obehag eller att dricka massa vatten på kort tid....eller att få radioaktivt ämne insprutat i hög fart i armen och ligga stilla i 10 minuter är också enkelt.....MEN när de sedan sprutar in vätskedrivande medel och jag ska ligga ytterligare 10 minuter blir det tufft för tjejen med en av världens minsta blåsor. Efter 1 minut tänkte jag ge upp och springa ut på toaletten. På något vis lyckades jag få sekunderna att gå men jag lät dem med allvar i rösten veta att nu är det kris och då var det 3 minuter kvar!!! De verkade förstå allvaret och förberedde allt - tog ut nålen under tiden och en sköterska sprang ut och "pangsade" toaletten. Han ryckte upp mig ur britsen så fort tiden var ute och jag sa med allvarlig och hög röst till de stackarna som stod i vägen "DET ÄR BRÅTTOM!!". Det är verkligen likadant varje gång jag ska röntgas och dricka eller få vätska injicerat. Är förvisso en bagatell i sammanhanget.....men ett i-lands problem för mig ;-)
Fick inget svar idag men mina njurar arbetar uppenbarligen snabbt!!
Jag har fått förhandsinfo om att jag kommer att få en "kombo-behandling" vilket betyder cellgift, strålning och cellgift. De kommer att stråla de punkter där cellerna vanligtvis tar sig vidare ut i övriga organ. Jag vet inget om hur länge och ofta jag ska få behandling men jag ska upp till onkologen på onsdag nästa vecka då jag säkerligen får reda på allt. Jag vet bara att de ska operera in en port under huden där de kan spruta in cellgiften så att de slipper sticka mig hela tiden.
Börjar fokusera på detta nästa steg nu - ser inte fram emot det men vill samtidigt komma igång. Ska igenom skiten!!! Tänker mycket på det fokus jag hade inför operationen - hur stark och målmedveten jag kände mig.
Något kul måste jag ju också berätta - idag har jag gått den första promenaden i lite snabbare tempo - i 30 minuter. Avslutade med lite tåhävningar och några gummibandsövningar för lår, armar och axlar. Väldigt lätt träning men jag känner redan lite träningsvärk. Härligt!!
Ciao och tack!!
måndag 11 oktober 2010
Att flytta gränser
En helg full av gränsförflyttande har passerat. I fredags var jag och hälsade på på jobb. Inte ett dugg läskigt men jag blev rätt trött. I Lördags var vi ute och gick i det numera avskogade området vid havet i Ålabodarna. Där är en höjd som är ganska brant dit alla killarna klättrade. Jag blev trött och fick ont i såret bara av att tänka på att gå uppför men då kommer givetvis min envishet fram . Jag letade upp snällaste stället och började klättra - några vilopauser senare stod jag stolt på toppen tillsammans med övriga familjen. Ljuvlig känsla! Sedan tog vi en lugn promenad ner och åt en välbehövlig fika vid havet!
Igår, söndag var vi och hälsade på goda vännerna Åsbergs. Efter bara 20 minuter kände jag att det var dags att vila.....förlåt för att jag är en rätt tråkig gäst...och tusen tack för alla godsaker och presenter. Ni äger.....som Arvid hade sagt ;-)
Sedan var det då dags för överraskningsutflykten som Calle hade pratat om.... Vi åkte till Råå Hamn där våra vänner Anders, Ulrika och Albin stog och väntade på oss i sin jättestora motorbåt, ja för mig som bara är van vid små båtar, är den jäääättestor. Häftig känsla att glida högt över vattnet på ett stilla öresund. Vi var på Ven på nolltid. Efter fika i Norreborg tog vi oss till kyrkbacken för grillning. Jättemysigt! Tusen tack!!
Alla dessa steg är viktiga för mig att ta - våga göra annat än mysa omkring i huset och närma mig ett vanligt liv tillsammans med familj och vänner!!
Idag ringde de från klinisk fysiologi i Lund, jag ska dit på torsdag för att testa min njurkapacitet inför kommande behandling. Hon sa "du ska strålas va?" Njaaaeee, det vet jag inte än... "Okej, sa hon..." Jag har hela tiden varit inställd på cellgifter bara - kan inte förstå vad de ska stråla när det inte finns några synliga tumörer som måltavla. Jag har sökt lite idag och tydligen är det inte helt ovanligt att de gör båda och. Ja, ja - jag har sagt det förut - "Gör vad ni vill - bara cellerna fetdör".
Ett annat gott tecken är att projektledaren i mig tydligen vaknat. Jag vill göra något själv för att bli frisk. Har hittat info om vad som kan lindra symptom vid cellgiftsbehandling, börjat titta på alternativ behandling för att få hjälp att hitta banlansen i mitt ombyggda "innandöme". Aptiten är det lite sådär med och jag letar efter olika tips och tricks för att få i mig vad jag ska.
Jag har nu även berättat för barnen, i små portioner, att det var cancer som fanns i min magsäck och att jag kommer att behöva fler behandlingar för att den inte ska växa vidare i mig. De reagerar väldigt olika och jag känner att vi behöver prata lite mer innan deras egna frågor kommer naturligt. Den ene fick mig i alla fall att lova att absolut inte visa mig utan hår på skolgården....hihi...Jo, det kan jag lova....
Kram på er alla!
Igår, söndag var vi och hälsade på goda vännerna Åsbergs. Efter bara 20 minuter kände jag att det var dags att vila.....förlåt för att jag är en rätt tråkig gäst...och tusen tack för alla godsaker och presenter. Ni äger.....som Arvid hade sagt ;-)
Sedan var det då dags för överraskningsutflykten som Calle hade pratat om.... Vi åkte till Råå Hamn där våra vänner Anders, Ulrika och Albin stog och väntade på oss i sin jättestora motorbåt, ja för mig som bara är van vid små båtar, är den jäääättestor. Häftig känsla att glida högt över vattnet på ett stilla öresund. Vi var på Ven på nolltid. Efter fika i Norreborg tog vi oss till kyrkbacken för grillning. Jättemysigt! Tusen tack!!
Alla dessa steg är viktiga för mig att ta - våga göra annat än mysa omkring i huset och närma mig ett vanligt liv tillsammans med familj och vänner!!
Idag ringde de från klinisk fysiologi i Lund, jag ska dit på torsdag för att testa min njurkapacitet inför kommande behandling. Hon sa "du ska strålas va?" Njaaaeee, det vet jag inte än... "Okej, sa hon..." Jag har hela tiden varit inställd på cellgifter bara - kan inte förstå vad de ska stråla när det inte finns några synliga tumörer som måltavla. Jag har sökt lite idag och tydligen är det inte helt ovanligt att de gör båda och. Ja, ja - jag har sagt det förut - "Gör vad ni vill - bara cellerna fetdör".
Ett annat gott tecken är att projektledaren i mig tydligen vaknat. Jag vill göra något själv för att bli frisk. Har hittat info om vad som kan lindra symptom vid cellgiftsbehandling, börjat titta på alternativ behandling för att få hjälp att hitta banlansen i mitt ombyggda "innandöme". Aptiten är det lite sådär med och jag letar efter olika tips och tricks för att få i mig vad jag ska.
Jag har nu även berättat för barnen, i små portioner, att det var cancer som fanns i min magsäck och att jag kommer att behöva fler behandlingar för att den inte ska växa vidare i mig. De reagerar väldigt olika och jag känner att vi behöver prata lite mer innan deras egna frågor kommer naturligt. Den ene fick mig i alla fall att lova att absolut inte visa mig utan hår på skolgården....hihi...Jo, det kan jag lova....
Kram på er alla!
onsdag 6 oktober 2010
Hur ska jag må?
Jag vill veta hur jag ska må - vad är normalt? Är det normalt att vara extremt trött ibland och känna mig precis som vanligt ibland? Ibland vara upp över öronen glad och förälskad i livet - känna mig oövervinnelig och stark och nästa timme tro att jag nog aldrig kommer att känna mig riktigt, riktigt glad igen......och då menar jag utan att känna det där elaka i bakgrunden. Jag övar hela tiden på att "vara här och nu" - riktigt känna, se och höra det som händer JUST NU. Mindfullness har jag varit intresserad av och försökt att tänka på långt innan detta monster kom in i mitt liv men nu blir det ett sätt att tackla verkligheten. Speciellt tillsammans med mina barn är det otroligt viktigt - att ge dem heeeela min uppmärksamhet, åtminstone under vissa stunder ;-) Mina älskade, goa, fina barn - de verkar må ganska bra i vårt ovanliga, vanliga liv. De ger mig så mycket styrka!
Idag har jag varit ute och promenerat, cyklat och hämtat alla 3 barnen (visst, jag blev rätt trött av det....men det var det värt), varit på ansiktsbehandling samt varit och ätit goda Tapas på restaurang tillsammans med syrran.
Nu är jag trött men konstigt nog mest mentalt, tror att min hjärna arbetar på högvarv hela tiden även om jag inte själv märker det.
Gonatt mina vänner!
Idag har jag varit ute och promenerat, cyklat och hämtat alla 3 barnen (visst, jag blev rätt trött av det....men det var det värt), varit på ansiktsbehandling samt varit och ätit goda Tapas på restaurang tillsammans med syrran.
Nu är jag trött men konstigt nog mest mentalt, tror att min hjärna arbetar på högvarv hela tiden även om jag inte själv märker det.
Gonatt mina vänner!
måndag 4 oktober 2010
Akutenbesök, mat och stickning
Livet tuffar på i vår lilla bubbla. Jag har bra dagar och jag har mindre bra dagar. I fredags var en dålig dag. Vaknade och hade ännu mer ont i lungorna när jag andades, mådde illa och hade jättesvårt att få i mig något. Då blir jag allt annat än den positiva Marie jag tror att ni alla ser mig som. Vill bara stanna i sängen och tänker mest mörka tankar. Som tur e finns det så många som ringer, peppar och kommer hit så jag har inte en chans att deppa ihop. Calle tvingade mig att ringa till "min avdelning" och fråga om det här med att jag hade ont när jag andades djupt. Snabbt och lätt fick jag prata med en läkare och han var supertydlig - "du får INTE ha ont i lungorna - du måste röntgas!" Eftersom jag är utskriven så jag var tvungen att åka upp till akuten och snällt sätta mig i kö. Min allrabästa pappa följde med. I min enfald tyckte jag nog att jag borde ha tillgång till "gräddfilen" - jag är ju ändå nyopererad..... Hela besöket tog 7,5 timme!!! För varje minut som gick kände jag mig såklart friskare och friskare. Det onda gick nästan bort och jag satt och åt mest hela tiden. Framåt 21.30 fick jag till slut prata med en läkare som sa att det inte finns något konstigt med mina lungor - inget vatten, inga proppar, inga tumörer!! Med "Hypokondriker" inskrivet i pannan tackade jag för en trevlig eftermiddag och åkte hem..... på vägen hem hämtade vi Thai-mat i stan. Det satt som en keps!
Jag tycker det är jobbigt att få i mig tillräckligt med mat. Mår illa ofta, vilket kanske beror på järntabletterna jag måste peta i mig. Den attans vågen vägrar att öka trots mitt slit. Idag tog jag på mig lite extra kläder när jag skulle väga mig för att jag skulle få se ökade siffor - snacka om att lura sig själv. Alla andra säger att jag är "duktig" och att jag inte ska ha så bråttom. Jag vill bli starkare NU, vill jaga mina barn, åka till stan och gå runt, gå på bio eller påta i trädgården men efter några timmar med barnlämning och en kort promenad är jag slut. Ska ringa min dietist i morgon!
Måste berätta vad jag börjat göra - STICKA! Ha, hur många av er kunde tro det?!?! Faster Gerd satte stickorna i mina händer och jag måste erkänna att det är rätt kul och avslappnande. Bara räta maskor än så länge - det får bli ett gäng halsdukar ;-) innan jag vågar mig på mer avancerade saker.
Kan inte nog tacka er alla för era fina inlägg!! Skulle vilja svara var och en av er men just nu får det räcka med stora tack och kramar till er på detta sätt.
Jag tycker det är jobbigt att få i mig tillräckligt med mat. Mår illa ofta, vilket kanske beror på järntabletterna jag måste peta i mig. Den attans vågen vägrar att öka trots mitt slit. Idag tog jag på mig lite extra kläder när jag skulle väga mig för att jag skulle få se ökade siffor - snacka om att lura sig själv. Alla andra säger att jag är "duktig" och att jag inte ska ha så bråttom. Jag vill bli starkare NU, vill jaga mina barn, åka till stan och gå runt, gå på bio eller påta i trädgården men efter några timmar med barnlämning och en kort promenad är jag slut. Ska ringa min dietist i morgon!
Måste berätta vad jag börjat göra - STICKA! Ha, hur många av er kunde tro det?!?! Faster Gerd satte stickorna i mina händer och jag måste erkänna att det är rätt kul och avslappnande. Bara räta maskor än så länge - det får bli ett gäng halsdukar ;-) innan jag vågar mig på mer avancerade saker.
Kan inte nog tacka er alla för era fina inlägg!! Skulle vilja svara var och en av er men just nu får det räcka med stora tack och kramar till er på detta sätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)