Svar

Jaha var börjar jag.....
Det positiva såklart; min läkare är fortfarande nöjd med operationen och allt han tagit bort och cellgiftsbehandlingar brukar vara mycket effektiva mot just denna sortens cancer. På min direkta fråga "Finns det något som idag visar på att jag inte kan bli frisk?" - Nej, absolut inte. Jag vill se dig lika pigg om 20 år....eller förresten - då kanske jag är död, sa han.

Det som känns svårt att acceptera är att det visade sig vara en cancerform av en aggressivare art och att de även hittade cancerceller i några av de lymfkörtlarna de tog bort.

Jag tror dessutom att jag just nu har lite svårt att acceptera att jag haft skiten i mig överhuvud taget..... Jag tror att jag någonstans hoppades på att han idag skulle säga: "Oj, fel av oss - sorry men det visade sig visst att du inte hade någon cancer i magen och att vi tagit bort din magsäck i onödan - kan du förlåta oss?" Javisst, skulle jag säga och skutta glatt därifrån....

Han säger att jag måste bli starkare, måste tänka positivt, bestämma mig för att detta ska gå bra och lita på att cancerläkarna gör sitt bästa!

Summa summarium....... jag kan inte sammanfatta svaren idag som att de var varken positiva eller negativa.!

Jag vet bara att jag vill att de ska sätta in värsta möjliga cellgifterna och svälta ut allt som eventuellt kanske är kvarlämnat därinne.

Förövrigt vill jag ha energi, positiva ord, skratt och glädje. Kramar är också välkomna. Det sämsta som kan hända är att jag isolerar mig och tycker synd om mig..... men jag behöver "bryta ihop och komma igen" lite då och då.

Kram och gonatt!!

Jag behöver er!!

Imorgon torsdag, vid 10.30, behöver jag varje tanke, allt stöd och alla hållna tummar och tår ni kan skaffa fram! Då får jag alla provsvar - exakt vad som fanns därinne i min mage och därmed vad de tror eventuellt finns kvar därinne. Jag får också veta vilket nästa steg blir. Mest troligt verkar nog cellgift men ingen aning om styrka och längd på behandlingen.

Jag ser såklart inte fram emot morgondagen men vill ändå ha den överstökad så att jag har alla fakta. Ovissheten är olidlig.

Jag var på sjukhuset igår och tog en del prover och fick prata med min läkare och store idol. Han säger att de så här långt är väldigt nöjda med förloppet. Han är en läkare ut i fingerspetsarna och säger aldrig saker som " det här kommer att gå bra" eller "du blir frisk", men han säger samtidigt att några garantier kan man aldrig ge till någon - även om vi inte hittat cancer i deras mage. Han har också sagt att " i praktiken vet inte jag om du löper större risk att dö av cancern eller av att gå över gatan utanför sjukhuset....." och det gäller även för honom och alla andra. Men med alla provsvaren vet han definitivt mer om hur aggressivt cellerna växte och i vilket stadie de upptäcktes. Läskigt men nödvändigt att veta!

Alla prover var bra igår, bara mitt blodvärde som är fortsatt lågt. Har fått lite järntabletter, B12 samt folsyra som jag nog kommer att behöva ta alltid. Jag blev alltså utskriven och fick åka hem igen. Jag mår bra men är för svag fortfarande - vikten ökar inte ett dugg och jag är ofta trött. Det är fullt normalt och inget konstigt säger de. Dietisten vill att jag äter 8 mål per dag..... bara det gör ju en trött. Jag gör inget annat än äter eller planerar för nästa mål! Varje mål är jättelitet och tar lång tid att äta MEN jag har aldrig njutit så av alla smaker. Jag känner alla smaker tydligare och starkare än någonsin - varje tugga är lycka!!

Tack alla fina, stödet vi känner är enormt!

Vanligt ovanligt liv

På något konstigt vis tuffar allt på. Vardagen med skola, läxor, tvätt, mat och handling måste göras. Det känns skönt att hänga upp tillvaron på något samtidigt som det är så konstigt. Några få veckor har gått - jag har gått igenom rätt mycket och alla i min närhet går igenom mycket fast på ett annat sätt - ändå är allt som vanligt..... Det får mig att känna mig ganska liten i universum. Just nu är det någon annan som får hemska besked, som ligger på operationsbordet eller som mår riktigt, riktigt dåligt. På andra ställe föds ett barn, någon skrattar och någon blir kär.... helt tokigt och såklart precis så som det ska vara.

Förstår om ni tror jag blivit galen och att det nästan låter som om jag blivit frälst..... men alla som träffat mig kan försäkra att jag är precis samma som innan, om än med ett lite långsammare tempo.

Jag kämpar för tillfället mest med att få i mig tilllräckligt med mat. Är oftast mätt och inte jättesugen på mat. Men lite får jag i mig i alla fall och tänker att "det var ju faktiskt bara 2 veckor sedan operationen" så vad kan man begära. Jag kanske ska lära mig att skynda långsamt för en gång skull.... ;-)

Hemma kramas vi mest. Barnen behöver verkligen vara nära hela tiden, jag också. Dessutom är jag överkänslig mot stress och oväsentligheter. Blir arg om någon lägger för stor vikt vid onödiga saker. Att se reality-serier där de gråter floder för att de inte kommer vidare till finalen gör mig gråhårig, jag lovar.

Annars tycker jag att jag mår rätt bra, tar smärtstillande allt mer sällan och kan sträcka på mig allt mer. Har idag varit nere vid stranden och gått en runda. Såååå ljuvligt med den friska höstvinden i ansiktet.

Cyberkramar till er alla där ute.

Hemma igen!

Klockan 11 kom Calle och hämtade mig på sjukhuset. Vi plockade ihop det sista och gick runt och kramades med alla härliga "syrror". Packningen blev till slut 1 stor bag och 4 fulla papperspåsar, som om jag varit där i flera månader ;-) "Calle packåsna" fick bära allt och jag tog mina 3 fina kärleksört som Malte hade med sig upp till mig för en dryg vecka sedan. Sakta, skridande som en lucia, gick jag sedan ut i hisshallen och tryckte på E. Fick påminna Calle några gånger om att sakta ner tempot, jag som alltid går före alla annars! Väl utanför sjukhuset fyllde jag lungorna med luft och tänkte Äntligen!.... tyvärr är det ju rökområdet man kommer ut till först så jag fick kippa lite lätt efter ren luft när vi kom över övergångsstället.

Härligt ljuvligt, fritt och alldeles alldeles....uuuunderbart!

Inne i parkeringshuset skulle jag gå upp de få trappstegen till bildäck - då blev jag extremt varse om hur lite muskler jag numera har i benen..... fick dra mig upp i räcket. Snacka om att muskler är färskvara! Jaja - det tränar jag snabbt upp igen.

Vi tog en sväng ner till Lagmarks där fina vännen Lotta satt av en händelse. Jätteroligt! Tack för den innerliga kramen!

Väl hemma bar vi in allt och jag gick rakt in i vardagsrummet och insöp "hemmakänslan". Ljuvligt. Går bort mot en stol för att sätta mig och vila lite, hade ju gått hela 200 m, det är långt i mina mått mätt ;-).... då säger Calle - kom nu här så lägger vi oss och vilar så drar han mig in i vårt sovrum......som är alldeles NYRENOVERAT. Nya garderober, släta väggar (tidigare hade vi struktur......) en ljuvlig randig tapet, nya gardiner, sänggavel, sängbord och ovanför sängen hänger en svartvit bild på mig och Calle från vår semester i Kroatien!!
Det blev bara för mycket - jag satte mig i sängen och grät så jag skakade i 10 minuter. Till sist måste Calle fråga - ".....men - tycker du inte det är fint...." Då kunde jag snyfta fram att jag tycker det är helt ljuvligt fint!

Den killen måste bara gilla mig, eller hur? Han tyckte att det var ett måste att jag kan ha ett rofullt sovrum att bli frisk i. Det ska finnas styrka härinne - du ska kunna få energi av att vara här!!!! Han har alltså inte bara roddat ihop vardagen för hela familjen, stöttat mig på sjukhuset, hållt alla andra uppdaterade - han har också sett till att renovera vårt sovrum. Vilken kille!

Han har haft god hjälp av flera goda vänner och släkt. Ni vet vilka ni är och jag är er evigt tacksam!!

Kram till er alla fina och tack för alla kommentarer. Nu har jag läst alla och fällt många tårar över ert stöd.
TACK!

Tack också för de jättefina blommorna!

Utsläppt!!!

Vind. Ljud. Människor. Frihet. Lycka. Frisk luft. Mat från Lagmarks. Calle. Barn i Småland. Städat hus. Lugn!!!

Det blir en bra dag!!

En hälsning från lille jag

Så då några rader från mig.....Sitter på balkongen i solen och njuter!! Hur härligt får det vara med lite friskt luft!?! Jag mår bra idag trots ganska ont i magen. Gårdagen blev lite kaotisk med mycket smärta - röntgen - svar att de kunde se en liten luftbubbla och att det antagligen var den som gör att jag har ont. De ville ha fler bilder - dricka 2 liter kontrast vätska - smärta helt borta!! Jippi.... Röntgen, sedan kom det onda tillbaka. Envis Marie som inte vill ha spruta, dvs morfin..... Har hellre ont.... Sedan ringde min underbare läkare hemifrån sent på kvällen och sa att han pratat med röntgen läkarna och att allt ser bra ut. Fick äta......3 skedar sedan ont igen. Jag somnade dock gott och fick några timmars sömn i alla fall. Imorse hade jag ont men nu är jag dessutom ARG. Nu får det minsann göra ont men jag ska äta mammas goda mat (totalvägrar den sk maten här..... men sköterskorna förstår mig :-) ) jag ska röra mig och allt ska på plats där inne så jag får komma hem till min familj!! Och det har gått riktigt bra! Ont gör det men faktiskt mycket mindre. Viljans kraft är otrolig!

Jag har även idag blivit av med häftklamrarna (istället för stygn).... Det blev 26 stycken, lite Rambo varning om jag får säga det själv ;-) och de har tagit bort det sk dränet, som är så läskigt att det vill jag inte gå in på.....
OM allt går bra här idag och inatt får jag permis över helgen. Känns nästan lite overkligt!!

Sköt om er och kram på er alla. Jag har ännu inte läst alla inlägg Calle och ni skrivit men Calle hälsar från er och ni ska veta att det känns priviligierat att ha så många som bryr sig. Det stärker oss jättemycket! Hej hej

Marie

Nervös väntan !

Rutiner och skolarbeten har kunnat hållas på en bra nivå tack vare all er hjälp utifrån. Ni ger enorm kärlek och omtanke till våra barn när vi inte är där och kämpar på trots att ni också står Marie nära och är lika ledsna som jag. Men inget ersätter kramar och närhet till sin mamma och pappa när man vekligen behöver det. Vår äldste pojke säger att han känner sig ledsen och ensam. Han ringer och gråter på kvällarna och är helt förstörd över att vi inte är hemma. Jag försöker försöker vara positiv och berätta för honom om mamma och hennes tillstånd som har förbättrats mycket senaste två dagarna och om att hon snart är hemma igen.
Jag har aldrig nämnt sjukdomen vid namn utan har sagt att magen är sjuk och ska bort ! Det känns dock som om han kanske vet mer än han säger till mig ?
I natt sover jag på golvet bredvid hans säng och i morgon håller jag honom hemma hela dagen !

Marie är orolig inför provsvaren som kommer i dagarna. Jag har känt mig lugn tills idag men sitter i skrivande stund och är livrädd !
Varför utsätts vi för detta, eller är det en lång jävla mardröm som vi kommer vakna ur !?

Vi har i ett par dagar försökt få till ett besök hos Marie. Dessa har fått ställas in då hon mått väldigt dåligt och inte kunnat träffa barnen i det tillstånd hon befunnit sig. Men nu i kväll stack vi upp och klockan hann bli åtta innan vi kom fram till sjukhuset och vi var båda jätte trötta.
Där satt hon i sängen utan slangar och med egna kläder på sig. Marie sträckte upp armarna och gav vår 9-åring en jätte kram. Jag lämnade rummet tillsammans med Maries syster som också var på besök. Efter en kvart går vi in och då är hennes favvis kusin i rummet ! Marie njöt i sängen med vår pojke bredvid sig och hon skrattade så jag trodde stygnen på magen skulle ge efter när kusin Håkan gick loss med sina underbara berättelser om sin käre mor :-) Gerd förlåt oss men du har ju gjort så mycket sjuka saker att vi måste få skratta åt dig !!!

Marie, vad än proverna visar ska du ta dig segrande ur detta. Vi är alla här för att hjälpa dig och jag kommer aldrig ge upp, aldrig !!!

//Calle

Välkommen ut !

Marie kom ut på andra sidan under natten och sov gott till slut ! Några tabletter Panodil om dagen räcker nu till för magen.
Hon fick i sig lite varm soppa, tog sig en dusch och bytte ut sjukhuskläderna mot egen garderob.
Härligt att ha Marie tillbaks igen :-)

//Calle

Badenbaden.

Det kryper i kroppen, illamående, ångest och mardrömmar...
Upplevelserna senaste tiden kommer ikapp henne och medicineringen hjälper till att spöka i Maries annars så harmoniska och lyckliga hjärna. Detta är dock fullt normalt och kommer troligtvis pågå några dagar, men man måste igenom skiten !
Trots hennes status ser jag fram mot natten i badenbaden-stolen bredvid hennes säng i sviten med sundsutsikt, all inclusive och Valvakan på låg volym.
Trycker just nu i mig en pizza med oxfilé och bea...perverst men på något sätt lyxigt i tillvaron vi befinner oss :-)

//Calle

Kort brief.

Marie har druckit minst en halvliter idag. Hon har tagit sina promenader, duschat och fått igång kroppens funktioner efter de mål läkarna sätter åt henne. I morgon börjar hon med näringsdrycker via munnen och har som mål att kunna äta lättare soppa på måndag eller tisdag.

Läkarna har minskat mängden bedövningsmedel vilket medför att hon känner av de stora ingreppen. Ryggen har ju också fått stryk av allt liggande.

Hon har haft besök av sin familj och somnat med vår sjuårige son i sin famn.

Tack Helene för dina kloka ord och för att du finns till !

Tack Johan för att du alltid, alltid ställer upp !

//C

Kaffe eller te ?

God morgon ! Kl är 06.25 lördag morgon, när telefonen ringer. På några sekunder hinner jag skrämma upp mig över det lite oväntade telefonsamtalet. "Slangen är bortplockad i ryggen och jag blev precis erbjuden kaffe eller te", hör jag Marie säga. "Jag har tänkt så här", fortsätter hon. Nu är det blå himmel och projektledaren i henne går igång. "Om du börjar med att köra upp med...och sen...ok ?."

//Calle

Snabeln är borta !

Det har varit en jobbig dag för Marie ! Den påminner mycket om den sensommar vi har just nu. Ena sekunden ett grått vacum för att återgå till lite sol som bryter igenom, som sedan plötsligt blir piskande regn och blåst. 

 

 Natten hade varit ok trots några sömnlösa timmar runt 3. Jag klev in i rummet 9.15 och Marie höll på att förbereda sig mentalt inför kommande MR (Magnetröntgen) kl 10.30. Hennes brunbrända fötter åkte fram viftandes och jag fick återgå till min dagliga massage plikt. Efter en kvart kom hennes kirurgteam in i rummet. Det klämdes och trycktes lite och lyssnades på magen." Viktigt att det bildas gaser och bubblar i kanalerna, då är det aktivitet i systemet ! "

Målet nu är att skarvarna är täta och att  kontrast vätskan skall  röra sig genom systemet obehindrat.

Kl 10.20 rullade sängen ut från rummet. När vi svängde vänster ut i korridoren kom känslorna tillbaks från i måndags morse. Det kändes jobbigt men ändå fantastiskt skönt att vi inte var där nu ! När Marie åkte in för att röntgas väntade jag utanför. Där satt jag i 45 minuter bland en massa skadade och sängliggande stackare som en del knappt orkade andas för egen maskin. Jag skämdes över att sitta där bläddrandes i en Motor tidning sörplandes på en cappuccino.

Till slut kom Marie ut ur rummet med slutna ögon. Jag hörde henne säga att det inte rann igenom sedan somnade hon. 

Nu rann tårarna igen...

Det slår mig att det är första gången jag ser Marie gråta sedan i Söndags.

Många funderingar snurrar i mitt huvud och jag plågar sköterskorna med mina frågor.

Måste dom öppna upp Marie igen ?

Vi tog en långpromenad i korridoren och drack ett glas kontrastvätska innan vi rullade ner för ytterligare en MR kl 13.30. Efter 15 minuter kommer Marie ut med ett stort leende och snabeln borttagen ur näsan. En svullnad i tarmen hade stoppat vätskan vid första försöket men nu rann det på och allt höll tätt. Läkarna var mycket nöjda och tog också beslutet att avsluta ryggbedövningen och gå över till lättare medicin.

Hon är ett stort steg i rätt riktning !

När jag pratade med Marie för en kvart sen var hon hög som en lyktstolpe men lycklig ! Imorgon är målet att dricka 500 ml genom munnen :-)

//Calle

Ps. Tack Gerd och Bosse för att ni städat vårt hus när jag var hos Marie. Tack Annika för att du vikt min tvätt. Tack pappa för hjälpen med vår hemlis.Tack alla för era fina inlägg och stöttningar. Jag lovar att vara där för er när ni behöver min hjälp !

Sov gott !!!

Orkar inte läsa.

Måste informera om att Marie varken orkar läsa eller skriva på bloggen för tillfället. Jag berättar däremot för henne om vad ni skriver för fint till henne/familjen. Detta kommer vara till jätte stor glädje för henne längre fram. Så håll ut några dagar till så ska ni nog kunna få direktkontakt med henne.

Kramar från Marie genom Calle

När ni besöker Marie...

...se till att ni är friska och tänk också på att sprita händerna ordentligt när ni går in. Sprita även händerna då ni lämnar rummet. Handsprit sitter på väggen inne i rummet.
Stå inte heller på slangarna för länge !

Marie har tagit en promenad till rum 24 och tillbaks idag, tvättat håret, bytt till egna kläder och känner sig lite bättre.  Hon fick också besök av nära vänner idag.
Marie är trött och sover mycket. Hon vill inte prata om framtid eller planera någonting, det är bara focus på att läka så bra som möjligt och förbereda sig på de resultat mikroskopet ger och eventuell cellgiftsbehandling.  Det kommer nog ta ytterligare 10 dagar innan resultatet från labbet redovisas. Väntan och ovissheten är otäck. Hon vet inte heller mycket om operationen och vill/vågar inte veta för mycket. Enligt läkarna har det varit en lyckad operation så här långt men...
En timme i taget är Maries filosofi just nu.

Imorgon är det fredag, mysfredag...

Hon måste bli frisk !

//Calle

Snabba steg i korridoren.

Marie har idag tagit sin första promenad. Det var så klart svårt att sträcka upp kroppen när hon med snabba steg gick runt i korridoren. Sjukgymnasten uppmanade henne att gå snabbt för att få igång cirkulationen i kroppen.

Barnen fick äntligen träffa sin mamma. Marie sken så mycket hon orkade och killarna fick fråga, känna och krama sin mamma hur mycket dom ville. Vilmer 3 år var dock avvaktande och satt länge och åt på sin chokladboll innan han äntligen tog mod till sig och gav henne en bamse kram.
Det var härligt att se familjen tillsammans !

Jag stannade ett tag efter att Maries underbart omtänksamma syster tagit med barnen hem. Vi sa inte så mycket då massor av energi gått åt att prata och hålla skenet uppe framför barnen.
Efter en stund lade hon sig på sidan och somnade...

//Calle

Första besöket !

  Marie har fått ett eget rum med stora fönster som vetter ut mot Öresund. Från sängen kan man se båtarna tura fram och tillbaks och även höra stadens rörelser. När jag kliver in i rummet vänder hon sig mot mig med ett trött leende. En slang löper in genom näsan. På ovansidan händerna sitter två ventiler för påfyllning av medicin och koksaltlösning etc. Bredvid sängen ser jag en ställning med fyra påsar fyllda med olika näringsvätskor/proteiner som via slangar går ner och under täcket. Mer än 2000 kalorier skall pumpas in i henne dagligen då näring inte får gå via munnen ännu.

  Sommarbrännan sitter fortfarande kvar i  Maries ansikte och det är så svårt förstå att hon är så sjuk och har varit med om en så stor operation dagen innan. Vi pratar lite och sen återgår allt till det normala för en stund då jag får ta tag i massagen av hennes fötter. Klart är hon trött och slumrar till emellanåt under de 7 timmar jag är hos henne. Vi pratar mycket och tittar lite på tv tillsammans.

   Jag vaknar till när jag ser en man med ett stort hål i pannan kliva in genom dörren. Ena ögat pekar innåt och armarna är fulla av blåmärken. Vem f..n är detta ? Marie hade förvarnat mig om att sjukgymnasten var lite speciell men detta hade jag inte förberett mig på.

Jag analyserar var enda rörelse han gör och ord han säger. Jag kommer ur mina tankar då jag hör honom skrika av att jag pressar ihop hans fingrar med full kraft ! 

Han går bort till Marie och försöker viska men väser istället frågan om hon känner mig ?

"Min sambo" är allt hon säger och han blänger på mig med ett öga.

Efter 12 anekdoter och andningsövningar tillsammans med Marie går han ur rummet. Läkaren kommer in och talar om för mig att sjukgymnasten är den bästa dom har inom detta område.

Jag vet ju att man aldrig skall döma efter utseendet !!!

2 timmar senare kommer den duktiga sjukgymnasten in igen och vill att Marie ska ställa sig upp !!!

Vi hjälps åt och efter att ha trasslat ut härvan av slangar står hon upp för egen maskin. I mina ögon en otroligt stor bedrift och vi applåderar allihop ! 

Sjukgymnasten gör nu ett jätte fint arbete med Marie och jag känner nu fullt förtroende för honom.

FÖRLÅT  MIG A....s !

  Magen har ju fått mycket stryk och utan ryggbedövning första dagarna hade antagligen smärtan varit olidlig. Om några dagar går dom över till lättare form av bedövning och Marie skall även få börja äta lite genom munnen. Läkaren förvarnar oss dock om det kan uppstå vissa komplikationer. Marie är ju såklart orolig för detta och ligger och känner efter. Sömnen blir då lidande och rädsla och oro finns också kvar någonstans hela tiden. Ninna, en av Maries bästa vänner som arbetar på sjukhuset kom också upp i sin vita rock och hälsade på. Det känns jätte skönt att hon är i huset då jag inte kan vara med hela tiden. Marie pallar ju inte ha mig hos sig hela tiden heller för den delen då jag är lite väl blödig :-)

  Våra två äldsta pojkar har nu förstått läget och handskas med det på olika vis. Vår underbara mellan kille på 7 år har en björn som han klär i Maries kläder. "Björnen mamma" är med på frukost, i skolan och vid middagsbordet. Hon får bestick och mat och byts om till mammas riktiga sovkläder när det är dags.

  Vår äldste kille på 9 år har tagit det relativt bra. Han är en realist som sin mor och inser att det måste göras för att bli frisk. Trots detta finns det ju saknad och längtan efter att ha sin mamma hemma som det brukar vara. Vi somnade i varandras famnar sent igår kväll och jag vaknade kl 1 genomsvettig.
Jag har lovat att dom skall få komma upp och hälsa på mamma idag om hon orkar.

Lilleman på 3 år har inte koll alls och pratar mest om bästa kompisen Maximo som är ssuuuk och hur
tråkigt det är på dagis utan honom :-)

Underbara, älskade barn !!!

//Calle

Operationen lyckad !

Efter fem timmars opererande stängde de tre kirurgerna igen för dagen !  

De har just opererat i världens finaste mage och med varsam hand kollat över samtliga organ och känsliga områden som skulle kunnat vara angripna av de elaka cellerna.  

Magsäcken har dom plockat bort och med den hoppas vi nu att den otäcka sjukdomen med det oerhört laddade namnet också skall vara ute ur Maries kropp ! 

Marie väcktes direkt efter operationen och befinner sig just nu under noggrann uppsikt och mår efter omständigheterna bra. Hon har inte heller ont enligt syster Lena. I morgon är det tänkt att Marie skall upp till sin svit med sundsutsikt. Sofie som är hennes fantastiskt snälla sköterska kommer hjälpa till med att under 2 veckor få igång funktionen i tarmarna. Redan efter några dagar beräknas Marie kunna äta den normala vägen och inte genom en slang i buken.

Tack alla vänner, arbetskollegor och älskade släktingar till Marie som ringer, mailar och stöttar på olika vis. Jag ser hur mycket ni lider med Marie och hur älskad hon är av er. 

Men allt ska bli bra, för som hon själv sa " cellerna muckar med fel person ".

Var jävligt rädda om varandra och skjut inte på upplevelser för långt in i framtiden. 

En sak vill jag dock planera för i framtiden...jag vet inte vilket år det blir, inte exakt vilket datum heller, bara att det skall bli av. Jag kommer sitta längst fram tillsammans med mina barn och skrika av glädje när Marie passerar mållinjen efter att ha genomfört Göteborgsvarvet för andra gången i sitt liv. Utan magsäck men i stället frisk från den djävul som försöker förstöra vårt allrafinasteliv !!!!!!!!!!!!!!!!

Vi älskar dig så oerhört mycket Marie Jönsson.

Calle, Arvid, Malte och Vilmer

Ps. infinner ni er vid målgång i Göteborg tillsammans med oss bjuder jag på fika ;-)

Incheckad

Nu har jag checkat in på mitt livs första "All inclusive". Mycket trevligt omhändertagande och havsutsikt från balkongen.... Skämt och sido... Nu kan jag inte göra med än att följa med och lita på läkarna. "Min" kirurg kom upp när han ändå var ute och motionerade och pratade med mig samt ritade på magen. Helt fantastiskt! Vid 8.30 börjar han operationen och sedan beräknas det ta ca 4 timmar, men det kan ta mycket längre tid också....

Snälla Goa fina alla - tänk på mig imorgon. Jag behöver er styrka!!

Jag har visat Calle hur man skriver här så kanske, kanske kommer det några korta rader under eftermiddag/ kväll.

Kram till er alla!!

Härlig fredag

Idag har jag haft en toppendag tillsammans med min födelsedagsfirande ssyster. Efter Stenmassage på 50 minuter på Njuta Spa (tack kollegor) i stan gick vi en lång runda längs havet.

Sedan har jag bara varit....och kännt mig jättelugn och avslappnad nästan hela dagen. Nu på kvällen är även Calle och mina goa barn här hos syrran och äter gott och firar hennes födelsedag. Jag mår som en prinsessa och njuter av varje ögonblick.

Imorgon HIF med mina stora killar!
Inatt tror jag att jag skippar sömntablett!!

Då var man godkänd!

Har idag varit på sjukhuset halva dagen för att kunna "godkännas att sövas ner och opereras". Jag fick ta ett gäng prover - som alla visade bra värde. Jag träffade sjuksyster som ska möta mig på söndag och som ska följa mig ner till operation på måndag morgon. Jättetrevlig tjej som jag direkt känner förtroende för. Sedan fick jag återigen träffa kirurg läkaren som jag förra torsdagen satt och darrade inför för att vänta på svar på vad han hade sett på mina röntgenbilder. Han är riktigt riktig trevlig, jo - jag låter lite förvånad men jag får för mig att man måste vara lite speciell om man skär i folk.... I alla fall  - igår sa han att de gastroskopi prover han tog i fredags visade inget nytt "såg faktiskt riktigt fina ut". Det får man väl anta att det är bra?!? Ovandelen av magsäcken ser frisk ut och han känner sig lugn med att inte ta något av matstrupen.

Han ritade och berättade ingående hur han kommer göra och jag förundras över denna underbara yrkeskår och över hur mycket de kan göra idag. Däremot inser jag också att mycket inte kan planeras - de tar många beslut under operationen.

Sedan fick jag träffa narkosläkare som berättade allt i detalj kring nedsövning och smärtlindring. Till sist fick jag återigen gå upp till avdelningen där jag officiellt blev godkänd. Kirurgen avslutade med att säga - "Du ser ut att vara stark så detta ska nog gå bra" Såklart hade man önskat att han tog bort ordet nog men jag tror specialister aktar sig noga för att lova något.

Jag är såååå tacksam för alla positiva ord och tankar. Det behövs verkligen! Tack alla fina!

Uppladdningen har startat!

Från och med idag är det meningen att jag ska dricka en super-dunder blandning för att boosta mitt imunförsvar och ge mig så mycket styrka som möjligt inför operationen. Det smakar allt annat än gott, men det gällar att inte tänka och känna efter - bara dricka eländet. Jag känner redan att hela min armé inombords slipar sina vapen....

Vilmer är sjuk idag och har feber så jag försöker hålla mig undan honom, vilket är typ omöjligt eftersom han är en oemotståndlig goding!!

Förkyld!

Så har jag såklart lyckats bli förkyld. Tänker att det inte alls är konstigt så mycket socker och fett som jag vräker i mig för tillfället. Ser framför mig hur stackars immunförsvaret guppar runt i sörjan....

Om ni inte redan vet så är jag värre än en kille när jag är förkyld - det är såååå synd om mig!!
Idag blir det IKEA med min allrabästa mamma. Har en bestämd känsla av att det idag hjälper att spendera pengar!

Operation planerad

Idag har jag pratat med sekreteraren avd. 33 på Helsingborgs lasarett. Jag ska skrivas in på torsdag, då jag kommer att få ta prover och prata med läkare inför operationen. Sedan får jag komma hem igen och ha helgen tillsammans med min familj. På söndag läggs jag in på riktigt och på måndag ska jag opereras.

Känns bra att veta när det blir av nu så kan jag njuta av min sista tid tillsammans med min magsäck ;-)

Detta har hänt...

Redan i våras började jag känna mig tröttare än vanligt och tyckte också att min yrsel tilltog. Yrsel är något jag lärt mig leva med eftersom jag har så många låga värde: blodvärdet har alltid varit lågt, blodtrycket är riktigt lågt och jag har en låg ämnesomsättning vilket också ibland gör att jag känner mig yr. Sedan är jag ganska yr i min personlighet också men jag antar att det inte hör hit.

Gick till min husläkare som absolut tyckte att jag skulle börja äta lite kött, som jag inte ätit på nästan 20 år. "Du kan väl i alla fall äta lite blodkorv"...hhhhmmm en omöjlighet för mig.

Några veckor senare var jag urless på alla förkylningar som hela tiden stoppade mig från att träna till de lopp jag hade för avsikt att springa - Göteborgsvarvet och Broloppet - och gick till doktorn igen....

Denna gången nämnde jag också att jag hade börjat få lite svårt att få i mig mat, blev mätt snabbt och mådde ofta illa. Hon tryckte på magen och var stensäker "Du har magkatarr" Du ska få medicin men du måste ta det lugnare och stryka en del ur din kalender!!! Lättare sagt än gjort med 3 barn mellan 3 och 9 år, heltidsjobbande och dessutom stor aptit på livet - jag gillar att hålla högt tempo i allt jag gör.

Jag började äta Omeprazol, magsårsmedicin, och blev ganska snabbt bättre. Den 22:e Maj, 2 dagar efter min 40-års dag, genomförde jag Göteborgsvarvet, om än i mycket lugnt tempo.
Dagen efter skolavslutningen, den 16/6, åkte hela familjen på vår första Greklands Ö-luff tillsammans med en familj till. Vi hade 2 underbara veckor. Jag mådde OK hela tiden men kände att magen började bli sämre igen. Framförallt fick jag avstå rött vin, ojojoj stackars mig ;-)

Väl hemma igen blev jag sämre och då kräktes jag också efter måltid ibland. Jag gick ner i vikt, inte mycket - men dock, och beställde ny tid hos doktorn. Denna gången hade mitt HB-värde sjunkit till 106 och han ville skicka mig på gastroskopi-undersökning för att kolla hur det såg ut i magen. Han rekommenderade Eslöv, Caremas specialistmottagning, där de tydligen är väldigt duktiga.

Fredagen den 20:e Augusti gick jag då igenom min allra första gastroskopi undersökning, ingen trevlig erfarenhet kan jag upplysa om men i efterhand tackar jag min lyckliga stjärna för att jag fick göra det. Läkaren som genomförde undersökningen sa i samtalet efter: "På 26 år som läkare har jag aldrig sett en ung människa med så mycket magkatarr...." Klart man blir rädd. Hon skickade proverna med "brådskande" etikett på!

En dryg vecka senare var jag mycket sämra i magen och kände mig sååå trött så jag gick ner till vårdcentralen för att försöka få reda på när de förväntade sig provsvaren. Min läkare ville absolut prata med mig direkt och hennes ord kommer jag för alltid att minnas. "Vi har hittat elakartade cellförändringar i din mage och du måste operera bort magsäcken". Rakt och utan omsvep. Jag har alltid undrat hur man skulle reagera på ett sådant besked. Nu vet jag.