Hej kära läsare. Ledsen att jag inte kunnat uppdatera på ett tag - har varit lite medtagen för att uttrycka det hela milt.... Ska försöka berätta utan att skriva en hel roman!
I torsdags, exakt en vecka efter att jag fick behandling nr 2, började jag må allt sämre och kunde inte få i mig mat alls i stort sett. Jag kopplade upp sonden och "åt" hela tiden genom den i stället, vilket mina tarmar inte gillade. Sprang mycket på toa och min kraft och vikt rann bokstavligen ur mig både torsdag och fredag.
På lördag förmiddag var jag inte bättre och jag tyckte det var bäst att vi, dvs Calle, skulle ringa och prata med onkologen i Lund som ju har öppet även på helgen. De ville absolut att vi skulle komma ner och sa att det finns en alldeles för stor risk att jag blir uttorkat på kuppen. Sagt och gjort, jag baxades ut i bilen i pyjamasen och kördes till Lund. Väl på plats kändes det såååå skönt att bli omhändetagen av experter. Fick träffa en jättegullig läkare som verkligen undersökte mig och tog tag i allt. Jag fick givetvis dropp direkt och jag insåg snabbt att de tänkte behålla mig över natten. De ville också ha en vikt och det var då jag bröt ihop....eller i alla fall blev jätteledsen och rädd. Den vikten trodde inte jag att jag kunde ha och fortfarande leva.... Calle stannade hos mig på natten och fick sova i lyxig tältsäng. Redan på söndagen förstod jag att jag skulle stanna kvar ett antal dagar och ville också det eftersom jag var så risig.
Söndag och måndag hände en massa saker - jag fick fortsatt dropp, byta avdelning till onkologisk avdelning för "mag och tarm" och jag fick genomgå en CT-röntgen. Jag försökte äta som vanligt men hade jättesvårt att få i mig något och fick inte behålla något. Ska säga också att röntgen var planerad sedan innan eftersom jag vill veta om man kan se några som helst spridningar.
Måndag kväll rasade jag igen....blev jätteledsen av att jag inte kunde äta och för att de enda jag kunde få här som var utan kött var frysta Findusrätter så jag ringde Calle som genast ville åka ner till mig. Fina kusin vitamin stack till MAXI och handlade ekologiskt och lättsmält som Calle kom ner med i ilfart. Jätteskönt att ha honom här. Redan tisdag morgon tog läkarna beslutet att mina tarmar måste få vila och jag fick bli fastande och få all näring rätt in i blodet. Så nu står alla godsaker här och hånskrattar åt mig. Jag fick åka iväg och sätt in en sk PICC-Line. Det är en port för att både kunna ge dropp, näring, cytostatika men också för att kunna ta blodprover i. Mina stackars ådror har blivit fööör tunna och känsliga och de började få svårt att sticka rätt. Det gick snabbt och lätt och det är så skönt att slippa sticken nu.
Igår fick jag svaret på röntgen - det finns inga som helst spår av några tumörer på några ställen i min kropp!! Äntligen ett härligt besked och jag släppte många tårar av lycka!!! På bilderna kunde man se att tarmen var lite förstorad och även några körtlar runtomkring så de misstänker någon form av inflammation i tarmen som följd av behandlingen. Ovanpå allt har även håret börjat trilla.
Min läkare sa att det är helt klart så att jag har reagerat väldigt starkt på cellgiftet och berättade att det finns ett fåtal personer som saknar ett enzym som gör det svårt för kroppen att bryta ner giftet och driva ut det ur kroppen. Det ska nu undersökas om jag saknar detta enzym så prover är skickade till Göteborg men vi kommer inte att få svar på ännu en vecka eller två. I vilket fall är jag inte i skick att få varken strålning eller cytostatika denna vecka. Tack för det! Preliminärt kommer jag att strålas på måndag men man vill då avvakta med cytostatikan några dagar till så de ser hur jag reagerar på strålningen. OM det inte är enzymet som saknas är jag bara allmänt klen, som jag själv uttrycker det, och då kan man misstänka att jag reagerar mycket även på strålningen.
Så.....idag kom Calle ner för att vara med mig och prova ut peruk. Det var jätteroligt och jag gick dit och hem själv och kände mig riktigt stark. Jag hittade en bra peruk och var så glad och nöjd när vi kom tillbaka till avdelningen. Emot oss kom två systrar som sa att de hade fått svar på morgonens blodprov och att mina vita blodkroppar nu har sjunkit ännu mer och jag måste isoleras. Jag reagerade knappt, det känns mer som en film jag ofrivilligt är huvudperson i.
Detta värde har sjunkit under flera veckor men nu var det alltså fööör lågt. Att det är lågt innebär att jag är extra infektionskänslig och vi måste vidta en rad försiktighetsåtgärder. Dörren till mitt rum är stängd, på utsidan av dörren hänger en stor skylt med "Isolering" på. Jag måste duscha varje dag, endast ha sjukhuskläder på, alla växter är tagna ut ur rummet, mitt rum ska sprit-tvättas varje dag och alla som kommer in i rummet måste ta på sig n gul rock ovanpå sina kläder. Calle klär extremt bra i denna gula kreation ;-) kan jag berätta. Ja man orkar ju inte reagera längre! Tydligen är detta ganska vanligt i en behandling men ändå.
Doktorn sa en bra sak idag - Marie, om det nu skulle finnas någon enda cancercell kvar i dig kan du vara säker på att de nu fått en rejäl käftsmäll!! Det uttalandet stärker mig. När läkarna pratade om isoleringen och vad det innebär och hur försiktig jag ska vara så kunde Calle såklart inte hålla sig från att fråga: "Så det är inte aktuellt med tungkyssar alltså??" hhhmmmm
Jag saknar mina barn otroligt mycket men vill absolut inte riskera något så jag får nog vänta att träffa dem till efter helgen....om allt går bra, dvs att värdena går uppåt igen.
Jag mår just nu bra, börjar bli sugen på mat och känner att giftet äntligen är ute ur kroppen och då borde ju värdena också bli bättre tycker jag.
Alltså en dag i taget...snacka om att det är sant för mig just nu.
Det som är mycket bra också är att jag nu har fått en dator, nej förlåt en MAC ;-), hit till mitt rum och kan nu ha kontakt med världen, shoppa julklappar och såklart uppdatera bloggen.
Kram till er alla från det isolerade rummet i Lund....
