Bra och dåligt

BRA saker:

• Rögle vann igår!
• Det regnar så jag kan ligga kvar i sängen utan dåligt samvete......som om jag inte har gjort det  varje dag den senaste veckan - utan dåligt samvete.
• Det är mysigt att ha pappa boende här
• Mina farbröder kommer hit ikväll och spelar kort med pappa.....just like the old days ;-)
• Sänkan har gått ner ytterligar = infektionen verkar ha gett med sig.
• Fick 2 påsar blod igår - effekten ska komma efter ca ett dygn.
• Jag har det såååå bra med hemtjänst, ASIH, jättegullig sköterska på onkologen samt en bra och pålitlig läkare. Verkligen lyx!

DÅLIGA saker:

• Har fortfarande feber. Ibland över 39 grader
• Frossan börjar bli väääl jobbig och tjatig
• Hostar fortfarande enormt. Är rädd att det ska sätta sig på lungorna....
• Är så trött, hoppas det blir bättre när blodvärdet stiger.
• Jag har TRE omgångar cytostatika kvar. BLÄH!

Och på slutet en extremt rooooligt sak....Jag skrattade gott åt Lunda-syrrans kommentar på förra inlägget. Snacka om att bli ertappad. Jaja allt gick ju bra och vad jag vet så finns det inte brotts-rubricering på att hälla ut några glas konstrastvätska i smyg ;-).

När jag ändå har erkänt en lögn kan jag ju berätta om ytterligare ett brott jag gjorde i Lund. Efter otaliga försök med att dricka buljong som alltid resulterade i diarre - och beordrad tarmvila (inte äta eller dricka alls) bad jag om att få äta några salta kex. Systern kollade med läkaren och jag fick tillåtelse att äta ETT salt kex. Man tackar.... Jag gick ut själv till vagnen och där stod ett oöppnad paket saltiner. Jag öppnade det och insåg att saltiner är vääääldigt små. Snabbt tog jag beslutet att TVÅ kex blir bra, dessutom var där ingen syster som såg mig. Jag tog kexen och bar de så att man inte såg att det var två. Väldigt nöjd smet jag in på mitt rum igen och njöt att mina två kex. Efter 5 minuter kom Calle på besök. Det första han sa var: "Hur många kex tog du". Vaddå?, sa jag. Han förklarade att han hade träffat några syrror i korridoren som berättade att jag precis hade varit ute och tagit TVÅ kex fast att jag bara fick ta ETT.... Antingen hade de monterat upp en kamera vid kaffevagnen för att kunna avslöja alla eventuella kextjuvar eller så var någon blixtsnabbt ute och kollade paketet, att två saknades.... hihi! Avslöjad! Jaja, allt gick bra och som de också sa till Calle - "Det är ju hennes kropp".
Kram till er alla fina systrar i Lund. Ni är underbara .....och väldans noggranna, det är bra ;-)
Och såklart ett gäng kramar till alla andra mina syrror också - på kirurg, hemtjänst och onkolog.
Hej från DRAC-ULLA

Ingen behandling bara vätska

Nej, det blir ingen behandling denna veckan. Mitt blodvärde (hb) ligger på 88 och det är alldeles för lågt för att få cytostatika. Idag känner jag verkligen av det, är så trött att jag kan somna var som helst hur som helst. Är också yr - utöver det vanliga. Men det är ju inte konstigt.....

När jag ändå var där så fick jag två påsar vätskedropp eftersom jag inte dricker några större mängder. Jag sov i stolen i nästan 2 timmar.

Nu blir det behandling tisdag, onsdag nästa vecka istället. Har inget emot egentligen att vila mig och återhämta mig men nu blir det väldigt tajt mellan sista behandlingen och Kroatien...... Jaja, inget får mig i alla fall att ändra på Kroatienresan, vi behöver verkligen den resan och jag tror den gör mer nytta för mitt tillfrisknande än vilket cytostatika i världen.

Febern har i alla fall gett med sig nästan helt, skönt!
Sköt om er och njut av solen. Själv fryser jag så jag skakar bara jag stricker näsan utanför huset!
Kram

Hemma fortfarande

Jodå, jag har inte lagts in än i alla fall. Jag tycker att jag mår bättre, har lite mindre feber idag men har haft hög feber både fre och lör. Idag är jag mest jättetrött. Skulle lätt kunna sova hela dagen. Jag har försökt att gå på min pappas linje.... "det är ju bara och äta - bara tryck i dig....." och det har gått sådär. Fick i mig några skedar soyghurt med bär men sedan var det på väg upp igen i flera timmar. Likadant när jag provade några skedar smörgåstårta. Det går verkligen inte!! Nu är det tom svårt att äta godis. Jag vet att jag inte ska oroa mig eftersom jag ju får all näring via droppet men det är så jobbigt att få igång tarmarna igen så jag skulle vilja kunna äta lite i alla fall. Får hela tiden påminna mig om att jag ju faktiskt åt ganska bra efter operationen och innan behandlingarna satte igång. Det kommer att bli bra, jag kommer att njuta av mat igen!

Jag har mest sovit hela helgen, är inget roligt sällskap för pappa. Idag har jag i alla fall masat mig upp och duschat så nu känner jag mig lite piggare i alla fall.

Jag har blandade känslor inför morgondagen. Vill ha behandlingen för att inte dra ut på det men jag undrar hur jag ska må om jag får den. Det känns verkligen inte som att giftet från förra gången är ute ur kroppen än. Det blir mina värde som avgör...

Tännäsgänget har det toppen. Alla mina 3 godingar har åkt skidor hela dagen. Arvid och Malte åker som om de åkt hela året och Vilmer är tydligen riktigt duktig, åker halva backen själv och svänger stiligt in till liften själv. Gullegubben!

Tack för alla hållna tummar, det har hjälpt!!

Infektion och blod

Jaha, idag hade jag ett förhöjt CRP, dvs tecken på infektion. Eftersom jag hade 39,4 inatt stämmer det väl ganska bra. Min onkolog vill inte att jag ska ha mer feber.....nej, inte jag heller tack. Har alltså fått antibiotika. Jag har hostat våldsamt i snart 2 veckor nu och jag har jättesvårt att få upp något slem så jag har börjat bli orolig för lunginflammation. Jag tycker alltså det känns bra att jag får antibiotika. Fortfarande märker jag febern bara genom frossa, vilken jag aldrig haft tidigare i mitt liv så nu i efterhand tror jag att jag hade feber även efter förra gift-omgången. Då hade jag mycket frossa men tog aldrig tempen. Alltid lär man sig något. Ytterligare något jag lärt mig är vad ASIH betyder, men det vet kanske alla ni ;-). "Avancerad sjukvård i hemmet", betyder det och det ska jag få i nästa vecka. De ska komma hit och ge mig blod för nu har blodvärdet sjunkit så pass mycket att de tycker det är tvunget. Olikt mig så glömde jag fråga vad det låg på men förra gången låg det på 94 och då fick jag inte blod, så det var säkert ännu lägre. Det är oerhört lyxigt med all denna vård jag får i hemmet, förstår att alla parter tjänar på det mot att jag skulle ligga inlagd, men ändå. Måste säga att betala skatt kommer att kännas bra framöver. Ska inte säga vad min hemsjukvård kostar men jag kan säga att jag blir iiiinte fattig, även om jag lever på fk-pengar. Något som är lite trist är att mitt högkostnadskort på apoteket är slut så nu ska jag betala upp till 1800kr igen. Men när jag ser vad all läkemedel kostar kopplat till mitt dropp så är det småpengar.

Idag har min familj åkt iväg och pappa flyttat in. Det gick bra att säga hej då - jag var positiv och glad och följde med ut på parkeringen. Tog på mig stora mamma-låtsas-att-hon-inte-är-ledsen-leendet och stod och vinkade ända tills de inte syntes mer....då var det som att sätta på en kran. Tårarna sprutade och jag vände mig snabbt och skrek över hela parkeringen "Satans jävla skitsjukdom!!!!" Sen muttrade jag hela vägen in...."Vad är meningen med detta - kan någon berätta det för mig......Det är felfelfel att jag inte är tillsammans med min familj i vårt skidparadis...." Jag lugnade mig rätt snabbt när jag kom in och kände att febern hade tilltagit. Nu känns det i alla fall bra och deras första etapp - till Mora - har gått jättebra så nu äter de tacos tillsammans med syrrans familj och mamma. Mysigt.

Läkaren vill absolut att jag ska läggas in om jag inte blir bättre under helgen så håll nu alla era tummar och tår samt skicka lite frisk energi via cyber. För jag vill verkligen inte läggas in....VILL INTE!!

Febriga hälsningar Marie

Böngryta

Ingredienser:
1 burk vita bönor i tomatsås
1 burk kidneybönor
1 burk majs
Sweet chili - efter önskemål

Blanda allt i en kastrull - värm!

Gott tycker jag.....MEN nu har jag ätit detta varje dag (ibland flera gånger om dagen) i 2 månader. Det glider liksom enkelt ner..... Känns kanske inte som det bästa att bjuda sina sargade tarmar på ;-)

Jag tror inte att jag kommer att äta böngryta mer efter denna persen!?!

Jag mår lite bättre idag men enligt lagen om alltings jävlighet.... Vilmer har kräkts flera gånger idag. Var har han fått det ifrån - han har varit hemma från dagis hela veckan eftersom han haft feber. Vi tyckte han var frisk nu - så börjar han kräka! Mycket lägligt, dagen före avfärd till semester.... Han mår bättre nu och vill ha mat direkt, så vi får hoppas att det är över nu!

Hej Hej
p.s riv i lite morötter och lägg i pajskal så blir det en utsökt bönpaj....tror jag..

Here we go again...

Ja, nu har jag inte skrivit på ett tag och då misstänker ni säkert rätt - jag mår kass igen! Sedan i fredags har jag i stort sett bara legat. Har alla de numera bekannta biverkningarna, orkar inte ens räkna upp dem. Illamåendet har varit värst, har även kräkts en del. Det gör att jag inte fått i mig någonting, vilket i sin tur gör att magen spårar ut - iiiiiigen. På toppen av cytostatika biverkningarna har jag en rejäl förkylning med megahosta. Ibland känns det som att jag ska hosta itu ärret på magen, blir alldeles öm där efter alla hostningar. Jag tycker dock att jag mår lite bättre idag och kan i alla fall sitta upp, så jag hoppas att det vänder nu.
Igår tog jag prover akut för att se om jag har en infektion. Det hade jag inte och mina vita blodkroppar låg också bra. Alltid något.... Säkerligen bara ett virus jag har alltså. Tilläggas bör väl att jag är värre en en kille när det gäller feber. 37,6 och jag yrar...nästan. Nu har jag haft 38,5 och det är riktigt högt för mig. Konstigt nog känner jag febern tydligast genom att jag har en sådan enorm frossa, hackar tänderna så det ekar innan jag får ner febern med panodil.

Jag ska prata med onkologen i slutet av veckan för att diskutera dosen på måndag/tisdag. Just nu känns det tufft att öka ytterligare....

Nu är det så nära - på tisdag om 4 veckor får jag sista sprutan - ändå känns det just nu såå tungt. Jag vill verkligen inte mer - jag vill bygga upp mig nu - inte köra ner mig mer. Men såklart vill jag inte ta några risker, jag måste bara stå ut. Tror det är extra tufft eftersom jag faktiskt mådde riktigt bra för bara en vecka sedan och hade börjat tänka på jobb, träning, hitta på saker..... och nu ligger jag här igen!

På fredag åker hela min fina familj till vårt paradis i Härjedalen, Tännäs. Det känns såklart inte kul att stanna hemma men jag skulle aldrig palla att följa med som det är nu. Det gör mig såååå glad att barnen får åka skidor ändå, trots läget. Det skulle göra mig olycklig om de inte åkte. Mina svärföräldrar följer med så Calle har god stöttning. Dessutom är där ju typ 15 personer till med så allt kommer att gå lysande. Min pappa stannar hemma med mig, han kommer att bo här så jag inte är ensam. Det blir nog skype från backen så jag får se killarna åka. I år är det spännande om Vilmer kommer att våga åka liften själv och lära sig svänga lite. Det är en sådan glädje att se ens barn lika förtjusta i skidåkning och vintersemester som jag (och Calle med för den delen) alltid har varit. Att sedan se dem susa ner i samma backe som jag åkt sedan jag var 10, tillsammans med barnen till de vännerna jag åkte med då, är helt fantastikt tycker jag. Det är charmen med andelstugor....samma vecka varje år! Att rekommendera!!

Imorgon ska jag på akupunktur igen - hoppas han kan hjälpa mig lite med illamåendet. Konstigt man vänjer sig verkligen aaaaldrig vid att må illa. Jag avskyr det djupt!

Hej Hej, jag lovar att skriva oftare framöver....

6 månader

Varning - detta är låååååångt inlägg, men det känns viktigt för mig att skriva ner och minnas...

Idag är det 6 månader sedan jag opererades. Det känns både som att det är otroligt lång tid och som att det var igår. Jag minns dagen då jag skrevs in och operationsdagen nästan i detalj.

På inskrivningsdagen, en söndag, skulle jag vara på plats på avd 33 kl 15 och träffa "syster S". För att göra avskedet från mina nära och kära lite mindre dramatiskt bestämde vi oss för att träffas i Råådalen för lite grillning och fika vid lunchtid. Det var ett härligt väder även om sommaren hade börjat släppa sitt grepp. Jag, som varit vegetarian i 21 år, fick för mig att äta en riktig korv - "äh, den ska ju ändå ut om några timmar då jag ska ta lavemang....". Den smakade sådär.... Barnen var glada och lekte med kusiner och nästkusiner och fokus låg inte på att jag skulle opereras.

Att säga hej då blev ändå jobbigt men jag bet ihop och bara gjorde det. Kramar till alla och snabbt in i bilen med Calle. Känslan var hur knäpp som helst: "nu ska vi köra till sjukhuset där de ska skära upp hela magen och ta bort magsäcken". Väl uppe på sjukhuset bland alla sjuka människor insåg vi att vi luktade hur mycket rök som helst från grillningen så vi gick rakt ut på balkongen och satte oss. Sedan hade vi en jättemysig eftermiddag. Fikade i lugn och ro, träffade syster och jag blev inkvarterad i ett undersökningsrum där de ställde in en säng. Jag och Calle satt uppkrupna i denna säng och löste korsord, läste skvallertidningar och pratade hur länge som helst. Jag tog en dusch och tvättade mig med speciellt desificeringsmedel. Jag minns att jag tittade på min mage och tänkte att näst gång jag tittar på den kommer den att vara ihophäftad och sårig.

Framåt kvällningen kom också min kirurg upp en sväng.  "Jag är ändå ute och motionerar så jag tänkte komma upp och rita dig på magen där vi kommer att skära". Det kändes tryggt att träffa honom och att få prata med honom. Jag tittade honom rakt in i ögonen och sa "Nu litar jag på dig!!" Han svarade att ja, det är tyvärr inte mycket annat du kan göra ;-) och det var ju sant.

Jag skulle rullas ner för förberedelser  kl 07.00 på måndag morgonen så jag tyckte inte att Calle skulle komma upp på sjukhuset då utan jag sa att jag klarar mig själv. Dessutom tyckte jag det var onödigt för Calle att se mig rullas in genom dörren med skylten "Operation" på. Lite väl dramatiskt kanske. När Calle kört hem förstod jag dock på en av sköterskorna att Calle hade sagt att han nog kom upp igen på morgonen så jag var beredd.  Natten förflöt utan så värst mycket sömn. Jag kan inte säga att jag var orolig men jag var så grymt fokuserad och laddad att det kändes onödigt att sova. Jag pratade länge med en sköterska den natten som berättade om sin gamla farmor som också hade magsäckscancer och som opererade bort magsäcken. Hon var 80 år gammal och levde gott i många år efter det.

Tidigt på morgonen kom såklart min Calle. Härligt tyckte jag men jag var orolig för hur han skulle klara det. Det gick jättebra. Mycket för att jag var så avslappnad och lugn. Jag var grymt fokuserad, fast besluten om att detta skulle gå bra. Jag tänkte att jag fåååår inte bryta ihop eller freaka ut - då kommer det bara att bli värre. Jag tänkte för var sekund kommer jag närmre att jag är nersövd och då märker jag inte mer. Jag såg såklart sorgen i Calles ögon men jag sa bara "Detta går bra, vi hörs sedan".

Narkosläkarna frågade mig senare om jag säkert inte hade fått något lugnande eftersom jag var så lugn.  "Jag fokuserar", sa jag kort. Överhuvud taget tyckte jag att alla pratade för mycket med mig. Det var frågor om var jag jobbar och var jag bor. Någon hade hört rykte om att jag sprungit 2 halvmaror så han var sååå imponerad och ville att jag skulle berätta vilket jag var helt klart ovillig att göra. Svarade hela tiden kort. Tackade Nej till lugnande för då visste jag att det skulle ta längre tid innan jag sov. När jag äntligen låg på operationsbordet med alla kraftiga lampor i taket, redskapen uppradade på små bord och en massa grönklädda människor som alla hälsade och berättade sina namn. Låt mig bara få sova nu, var det enda jag tänkte.  Till slut föll jag bort, man minns ju såklart inte själva stunden då man "somnar" men i efterhand kommer jag mycket väl ihåg hur jag låg där och tänkte "NU....äntligen....".

Även om jag innan operationen hade fått röntgenbesked som tydde på att cancern inte hade spridit sig till andra organ så visste jag, något som jag INTE pratade på några andra om, att det faktiskt fanns en risk att man under operationen hittade fullt med små metastaser i andra organ. I så fall skulle det inte finnas något att göra utan att bara sy igen mig igen. Nej, risken var inte så stor men det var såklart ändå något jag var rädd för.  Man hade på förhand gissat att operationen skulle ta 4-5 timmar så jag hade räknat ut att jag skulle vakna någon gång mellan 13 och 14 på eftermiddagen. Om klockan bara var 10 när jag vaknade hade de bara sytt igen mig igen och om klockan var mer än 15 hade det varit en komplicerad operation där de kanske hade fått bräcka upp revbenen för att komma åt, vilket kirurgen hade sagt att det kunde hända.

När de väckte mig med "Såja Marie nu är det klart, du kan vakna" var det absolut första jag sa "Vad är klockan?" Sköterskan blev lite ställd och sa...."Ja, det vet jag inte..ääähh....hon är....halv 2" Jag blev då glad och lättad och kände: Nu finns det hopp!!!!. 

Sedan kom en krok från taket som skulle lyfta över mig på en riktigt säng. Jag hann tänka att detta får ju en att känna sig som boskap som ska lyftas men det jag sa rakt ut i operationsrummet var "Gris!!". Vad sa du, sa syster. "Det var inget" pep jag fram bland alla slangar och förband.

Bara någon timme efter operationen kom min kirurg in till mig på uppvaken och berättade att han hade träffat Calle och min syster så de visste redan att allt hade gått bra. Han berättade kort att de hade fått bort allt men jag ville inte att han skulle gå in på några detaljer, kunde inte fokusera på det då. Jag sa bara till honom att han var en ängel.

Det var ett ganska tufft dygn på uppvaket för kontrollmänniskan Marie. Jag var nog en rätt jobbig patient. Jag ville veta allt. Varför piper det?,  Varför lyser den lampan?, Har jag feber?, Är det farligt? osv osv. Jag har helt klart sett för många sjukhusserier så jag trodde hela tiden att de skulle springa iväg med mig och att något var fel. Dessutom renoverade de någonstans väldigt nära uppvaket. Och då pratar vi megaborrningar typ hela tiden. Det var så högt att man hade svårt att prata med varandra. Till slut fick jag be om ett par hörlurar där jag fick lyssna på RIX FM. Där låg jag med maskiner kopplade överallt, slangar i näsan och magen uppsprättad. Runt omkring mig spydde andra nyopererade, många ojade sig och utanför fönstret bredvid min säng rusade man fram och tillbaka - precis som vanligt. Livet är bra knäppt!

Framemot kvällen kunde jag ringa til Calle och till mina föräldrar. Då förstod jag vilken jobbig och otroligt orolig dag alla mina fina kära nära hade haft. Jag tror att jag hade det bättre, trots allt.

Ja, det var alltså 6 månaders sedan idag.
I efterhand har ju min kirurg sagt att läkarna är otroligt nöjda med operation och min återhämtning efteråt.  Bra.

Såja, imorgon är det dags för gift igen och därmed också kortison. Bra - då slipper jag kanske illamående och denna sanslösa trötthet. Hoppas det.

Ha det bra alla.
Förresten - nu har jag rakat av håret. Jag ser ganska rolig och anskrämlig ut men jag orkar faktiskt inte spilla någon energi på det, så det så!

Finfina röntgenbilder!! Yeeeeeees!

Så har jag då varit och träffat en av mina onkologläkare idag och fått röntgenresultatt från CT förra fredag (mag/tarm och lungor). Det såg fint ut, dvs inga metastaser eller som jag brukar säga - "elakheter". Man såg att jag hade en infektion på ena lungan och det stämmer - jag var ganska kraftigt förkyld och hostig när jag röntgades. Värdena var också OK - förutom blodvärdet som är nere på 92 men det är inte så konstigt under behandlingen. Det togs även ett sk tumör-markör-värde som jag inte visste fanns för just ventrikelcancer. Det ligger lågt men det har tydligen legat lågt hela tiden, även när jag hade en tumör i magen, så det kan man inte lita helt på.

Jag har varit ganska nervös de senaste dagarna, har försökt att inte tänka på det men såklart finns det där hela tiden. När jag väl fick beskedet kändes det liksom "PUH" och "det visste jag ju" samtidigt. Det är så jag känner det hela tiden - är säker på att det ska gå bra, tror på att jag ska bli frisk men samtidigt kommer tankarna "men tänk om......". Det är nog bara att vänja sig....
Efter sjukhusbesöket var jag helt slut - antagligen av att anspänningen släppte.

Vi pratade även om fortsatt behandling. Nästa cykel, cykel 7 ska jag få 80% igen men denna gången beräknad på rätt vikt. Förra dosen har baserats på en gammal lååååg vikt - 44 kg och nu väger jag 48 så det blir ökad dos ändå. Om det går bra så ökar vi ytterligare nästa cykel.

Denna omgång har jag mått riktigt bra så länge jag har gått på kortison, dvs hela första veckan. Jag har nästan inte mått illa alls och har varit riktigt pigg. Idag och igår har jag varit utan kortison och då kommer illamåendet och tröttheten direkt. Men jag är envis - vill vara utan kortison i några dagar så att binjurarna får jobba lite innan det är dags igen.  Jag har gått längre och raskare promenader, cyklat en sväng orkat fixa lite här hemma och orkat mig ut bland folk en hel del. Härligt!

På måndag och tisdag är det dags igen. Sedan är det bara 3 omgångar kvar!!

Jag ska nu också testa att bara få dropp varannan natt för att se om jag får någon aptit. Jag tänkte vänta till nästa vecka då jag är "hög" på kortison och får lite automatisk hjälp med aptiten. Målet är givetvis att slippa dropp så fort som möjligt, men absolut till 19/5 då vi åker till Kroatien. Tills dess vill jag också vara av med slangen i magen så nu ska vi boka en tid med min kirurg då vi även ska diskutera ev. ballongvidgning eftersom jag har svårt att få ner mer än några teskedar i taget. Som avslutning på behandlingen ska jag göra en special-röntgen, den hette PET-någonting. Ska lära mig mer om vad det innebär och sedan berättar jag för er. Sedan blir det kontroller med jämna mellanrum i många år framöver....

Idag är jag lycklig - älskar livet mer än någonsin! Här ska inte försummas en sekund!!
Ciao!

Sjuttionio procentig dos i kroppen

Läkaren ville att jag skulle få 79%-ig dos denna gången. Sist fick jag 56% så för mig lät det läskigt och skrämmande med så pass hög dos som 79%. Hur ska jag må? Är såklart livrädd för att jag ska börja kräka hysteriskt igen, få vattendiaréer, yrsel och ont i alla slemhinnor i hela kroppen..... Kan bäst beskriva det för er som att ni frivilligt skulle sätta er i en stol och låta dem spruta in lite maginfluensabakterier rätt in i blodet. Ni skulle veta ATT ni kommer att att må dåligt men inte hur mycket, hur länge eller när det kommer att bryta ut. Sådär kul, va?!?!

Jag gillar inte alls känslan av att något i kroppen tar död på mina friska celler som jag vill ha kvar. Jo, jag vet också att det är de eventuella elaka cellerna - att de ska DÖ - som är det viktigaste. De friska reparerar sig - även om det kan ta tid.  MEN - nu har jag fått 6 omgångar - 4 återstår. Nu är det verkligen nedräkning!! Kan jag bara hålla mig upprätt denna omgången, vilket jag bestämt mig för att jag SKA göra. Jag SKA inte låta tarmen bli tom igen - det är så smärtsamt att få igång den igen. Jag SKA stoppa minsta lilla antydan till diarré med immodium eler liknande. Jag ska bara gilla läget när det gäller illamående - vänja mig vid det och inte lägga så stor kraft på det. När det gäller den stora tröttheten ska jag försöka vila en gång om dagen - annars blir det promenader som blir medicinen. Det är min plan. Vi får väl se....

Annars har jag väl inte så mycket kul att berätta tror jag.
För det är ju helt meningslöst att gratulera världens allra bästa mamma och moster på deras 65-års dag på torsdag......de läser ju ändå inte denna bloggen. Mamma säger att hon ska läsa hela när detta elände är över. Just nu pallar hon inte. Tror att samma gäller för min extramamma, dvs moster.

Tack snälla Magnus för alla tillbehör till löjromstoast. Eftersom jag inte får ner så mycket prioriterar jag såklart löjromen ;-) Äter just nu salt kex med löjrom - LYXIGT! Kram till dig och familjen.

Tack alla för era fina kommentarer - de värmer. Välkomna alla nya läsare också! Kul att ni följer mig!
Kram Kram!