Goda besked!!!

Jodå.... Så bra det nu kan vara. Man ser inga metastaser, skuggan på lungan har minskat och är säkert en rest från min lunginflammation. Levervärdena är fortfarande lite dåliga men har ändå blivit bättre sedan sist. Han vill dock inte riktigt än skriva över mig till kirurgen. Provtagningar när jag kommer hem sedan ytterligare en PET-Scanning i augusti. Han påpekade att såklart inte faran är över och det förstår jag ju men jag måste få vara glad och andas ut nu i alla fall. Han sa att det bästa jag kan göra är att börja motionera - inte bara promenader utan utmana pulsen och kroppen. Härligt - som jag har längtat!!!!

Men det har varit ett hemskt dygn. Huvudet sa att allt är bra men kroppen reagerade annorlunda. Svårt att andas och hjärtklappningar. Verkligen inget jag önskar någon.... När jag kom in i rummet frågade läkaren ( som för övrigt var en helt ny onkolog som jag aldrig träffat förr... men han var bra) hur jag mådde. Egentligen bra svarade jag men just nu mår jag inte bra, detta är hemskt. "Jasså, men jag har inga dåliga besked att ge dig....!! Då ska jag berätta om röntgen direkt så du kan slappna av." Trodde jag skulle trilla ihop av lättnad... Han berättade sedan att de (röntgenläkarna) hade skrivit att det finns "aktivitet" runt operationsärret på tarmen men att det är normalt. Aktivitet menades tydligen att det radioaktiva ämnet hade fastnat där. Inget som oroade honom alls. Jag fick ta lite nya prover sedan drog min sköterska ut min Picc- line. Tack för lång och trogen tjänst men nu var det verkligen tid för oss att gå skilda vägar......

Här en bild på min trotjänare innan han drogs ut! Sedan i november har jag haft den där på högerarmen.      

Helst hade jag ju klart velat ha beskedet "nu är du helt frisk och kommer aldrig mer att få cancer".... Men det är ju såklart inte realistiskt! Alla ska vi en gång dö... Men jag är inte redo på länge än. Mitt i allt känner jag att det är mina undebara barn som har vunnit högsta vinsten - en sommar utan en sjuk mamma!

Tack alla som stöttar!! Stoooora kramar till er, det hjälper mig jättemycket att veta att ni finns där!!

Marie
Återkommer såklart....

Jag har inte bröstcancer!

Jo....detta inlägg har jag haft upplagt i några dagar, men av någon konstig anledning har det raderats. Ingen aning hur det har skett.....om jag inte blivit censurerad pga rubriken.... ;-)
Då skriver jag väl igen - förlåt Kai och Mia - era kommentarer har också rykt!

Inte för att jag trodde annat men det är ändå skönt när brevet dimper ner i brevlådan. "Mammografin visade inga tecken på cancer i dina bröst" stod det med tjocka svarta bokstäver i rubriken. Så bra. Då var det avcheckat.

Hoppas på lika positiva besked på onsdag!

Skrev säkert något mer.....men det har jag glömt....


Marie

Uppbyggnad och väntan

Jag mår bättre och bättre men tarmarna är slitna så ätandet går sådär. Det är dels svårt att få maten i sig när jag mår illa men när jag väl svalt maten känns det som att den vill upp igen. Har haft ett långt samtal med min dietist idag och vi ska prova sätta igång matandet i slangen på magen igen. Så att jag har någon back-up när jag tar bort min pickline i armen och inte längre kommer att få 1700 kalorier rätt in i blodet. Jag har ju tack vare droppet gått upp rejält i vikt. Jag väger mer nu än jag gjort på flera år - och jag tycker det är kanon. Vet att jag måste ha lite att ta av tills jag ska lyckas näringssätta mig själv. Att få i mig rätt mängd kalorier kommer att vara jättesvårt även om jag är ett kakmonster.....

Förra veckans alla kontroller gick mycket bra. Mamommgrafin var verkligen inget att oroa sig för. Det gick snabbt och smidigt och gjorde inte särskit ont.

I fredags var det då dags för röntgen i Malmö. En del var likadant som andra röntgen och en del lite annorlunda. Kontrastvätskan jag fick dricka var om möjligt ännu hemskare än den jag druckit tidigare. Jag fick med nöd och näppe i mig 2 glas... Jag fick injicerat det radioaktiva ämnet som jag givetvis frågade vad det EGENTLIGEN är. Jo, det är radioaktivt flour som är en sorts sockermolekyl. Molekylen söker upp ev. metastaser och när man sedan röntgar lyser de på bilderna. Eftersom de även "sätter sig" på muskler om de är aktiva måste man ligga ner och vila 45 minuter efter att de injicerats. Det var inga problem - jag somnade gott där på britsen. Själva röntgen tog betydligt längre tid än vanlig röntgen men det värsta var nog mina flaschbacks från strälningen eftersom jag också nu fick ligga med armarna öve huvudet. Usch, vad dåligt jag mådde av den där strålningen.....

Jag nu är det bara att vänta på svaret.....den 18/5 kl 9.30..... Det SKA vara ett bra svar!!

Nu är faktiskt första gången som det känns som att jag är i en uppbyggnadsfas och INTE i nedbrytning av kroppen. Fortfarande kan det ju vara så att de vill att jag får sista cellgiftsomgången efter det att vi varit på semester men det känns som en enkel match i så fall. Jag har lång väg tillbaka - måste inse det. Jag kan vara pigg och stark och fixa och ha mig men helt plötsligt är det bara STOPP och jag sjunker ner i en stol eller i min säng och måste verkligen vila. Fortfarande har jag cytostatika i kroppen, det känner jag men även utan det kommer jag att vara svagare än jag vill inse. Nu måste jag börja YOGA, promenera, kämpa vidare med ätandet och styrka mig inifrån och ut.  Ett steg i taget...

Dags igen...

Ja, då ligger jag här igen i min säng. Illamående, trött, och allmänt svag. Visste väl att risken var stor att jag skulle må dåligt denna gången men hoppades så att slippa. Ja, ja - med tanke på vad jag redan gått igenom står jag ut - det bör ta några dagar, kanske en vecka innan det vänder och jag mår bättre igen. Trodde att mitt blodvärde var på väg ner men så var inte fallet så då slipper jag få blod i alla fall.

Jag har i alla fall pallat mig upp, tagit en dusch och varit på gastroskopi undersökning på sjukhuset. Lika otrevligt som alltid men med lite lugnande och bedövning gick jag in i dimman och klökte mig igenom undersökningen. Allt såg bra ut tyckte läkaren, är inte alls trång någonstans i halsen/tarmen som jag trodde. Jag ska ha tålamod, äta ofta och lite så ska det bli bättre med ätandet med tiden. Okej! Låg kvar och vilade i en halvtimme innan pappa forslade hem mig igen.

Imorgon ska jag göra ny resa till Helsingborgs Lasarett (undrar för vilken i ordningen de senaste 7 månaderna..). Då blir det mitt livs första mammografi. Obehagligt och gör ont säger många men jag tror att mina preferensramar kanske är lite annorlunda än de flestas för tillfället... det ska nog gå bra!

Jag hör och läser dagligen om personer som har haft eller har cancer på olika ställen i kroppen. Tycker det är lite väl mycket elände nu. Som tur är tycker jag att det är många bra historier där man klarar av sjukdomen. Inte alltid, men allra oftast, när sjukdomen spridit sig väldigt mycket har man gått och mått dåligt väldigt länge utan att uppsöka läkare. Så snälla alla - ta alltid kroppens signaler på allvar!! Mår ni det minsta dåligt under längre tid eller har andra symptom - gå till doktorn. Om det krävs - gå till en annan doktor...ända tills man utreder ordentligt! Var rädda om er!!!

Jag vet absolut inte hur min resa kommer att sluta, är väldigt ödmjuk inför fakta och är evigt tacksam för att allt trots allt gått så bra hittills.....och då menar jag inte hur jag mått utan att man faktiskt ännu aldrig hittat något cancerogent i min kropp efter operationen. Jag är beredd att be till vilken gud som helst att det ska förbli så.....om inte annat så för mina barns skull. Jag vill att de ska ha sin mamma kvar länge till!

Nu blev jag djup, antagligen för att röntgen och besked närmar sig...

Cyberkramar