måndag 29 augusti 2011

Ett år sedan

Idag är det ett år sedan jag bestämde mig för att gå ner på vårdcentralen innan jag åkte in till jobb. Jag skulle ta mina ämnesomsättnings prover som jag tar med jämna mellanrum. Jag mådde inte bra. Jag var glad och hade haft en mysig helg med familje kräftskiva och vi hade handlat en ny stor TV så det var idel glada miner hemma. Men jag kunde ju inte äta riktigt och det började påverka min ork rejält. Just denna morgon kände jag mig svag och låg. Förvisso måndag morgon men det var inte det som var anledningen. När jag ändå var på vårdcentralen skulle jag ligga på om att få svaret på gastroskopin jag hade gjort 1,5 vecka tidigare. Jag blev ju såklart riktigt orolig när läkaren som utförde gastroskopin i Eslöv sa att hon aldrig hade sett en så pass ung människa med så mycket magkatarr. Efter det kände jag mer efter hur dåligt jag faktiskt mådde. Drog ner på aktiviteter och tillät mig att må dåligt. Jag trodde ändå inte att det var något allvarligt. Läkaren hade sagt att jag säkert kommer att få utredas för glutenintolerans så det var det jag trodde det var.

Efter provtagningen gick jag till luckan och sa att jag ville veta mina provsvar och undrade om de var klara. Efter att en syster pratat med min husläkare kom hon och sa att läkaren ville prata med mig. Vad bra tänkte jag att hon tar sig tid nu när jag ändå är här. Lite oro började jag väl känna men det viftade jag snabbt bort. När jag sedan hör längre bort i korridoren hur min läkare ber en syster säga till nästa patient på tur att det kommer att ta lite tid för "jag behöver prata med Marie" kändes det som att jag hellre ville springa hem än gå in i det där rummet. Hon kallar in mig, hälsar på mig som vanligt och säger ganska direkt att "Ja, du Marie - du har ju varit med om en del denna sommaren." hon syftade på att jag ju mått sämre och sämre och varit hos hennes kollega och sedan gjort gastoundersökningen. Jag sa inte så mycket utan satt som i vänteläge på det oundvikliga.... Hon drar inte ut på det. "Vi har fått svaren och du har elakartade cellförändringar i magsäcken och måste operera bort hela eller delar av magsäcken". Det var första gången jag på allvar upplevde hur nära skiljelinjen mellan förnuft och vansinne är. Det handlar inte längre om tankar eller struktur. Det är kroppen som reagerar. Varje nervtråd i hela kroppen knyter sig och det känns genast som att en elefant sitter på bröstet. Det blir svårt att andas och än mindre att prata. Någonstans sitter ändå en liten Marie som berättar för kroppen att inte falla ihop. Ställ frågor, andas, ring Calle, andas, res dig upp, andas, inte bryta ihop.... Inte nu. Sen kan du bryta ihop. Läkaren är väldigt gullig och förklarar om och om igen vad som kommer att hända nu, att jag inte får gå hem ensam. Jag ringer Calle och stönar fram att han måste komma till vårdcentralen. Han är på Råå och är hos mig på 5 minuter. Under tiden tas fler prover, jag berättar för systern vi känner lite. Jag får ett rum där de kan förklara för Calle. Jag får inte ur mig något. Kan inte prata, kan inte tänka. Måste bara andas. Det blir så tydligt att kroppen prioriterar. Vad är viktigast? Andas. Andas.

Vi går ut till bilen och kör hem. Jag skickar iväg ett sms till min chef. Nu i efterhand undrar jag hur jag hade sinnesnärvaro alls. Vi lägger oss i sängen och gråter hysteriskt. Allt bara forsar ut mig. Det får inte vara sant, kan helt omöjligt vara sant. Jag är ju ingen som får cancer, många andra men inte jag!! Fast så långt som till cancer kan jag inte tänka då. Flera veckor framöver är "elakartade cellförändringar" det enda jag kan ta in. De kommande timmarna är konstiga. Jag är livrädd men kan bara tänka på hur jag ska kunna berätta för min mamma. Alla i min familj kommer såklart tycka det är jobbigt men mamma.....hur ska hon klara det.

Redan i detta inferno började positiva tankar och kampvilja att komma fram. Det är illa detta, men det kan faktiskt vara så att man hittat monstret i tid. Måste gripa minsta halmstrå till hopp, måste tro, måste andas. Andas.

På något vis tog dagen slut och jag somnade på golvet hos mina 4 killar med hjälp av en sömntablett.

Ett år sedan och om någon erbjudit mig halva kungariket och en proffskarriär i Barcelona om jag bara går igenom den dagen igen hade jag sagt "tack men NEJ tack!!! ".

Jag sitter här i solen i Italien med fina syrran och världens bästa mamma.

Helt klart muckade cellerna med fel person och jag råder dem att inte försöka igen!



Denna födelsedag firar jag inte! 

torsdag 25 augusti 2011

Härliga härliga besked!

Jodå, det gick bra idag. Det var jobbigt. Tankarna for åt alla håll i förmiddags. Jag får verkligen hålla mig sysselsatt med olika saker för att inte tankarna ska skena iväg och jag redan börjar snickra på min egen kista.

Det var ytterligare en ny läkare jag fick träffa. Han är specialist på cancer i mage/tarm. Han var noggrann och gick igenom alla mina värde och röntgensvaret grundligt. Det är ju egentligen 2 röntgenundersökningar i ett jag har gjort, både PET scanning och vanlig CT. PET scanningen visar väldigt mycket och är ibland svår att tyda för det kan finnas "aktivitet" av helt naturliga anledningar. Denna gången visade PET scanningen ingen aktivitet vid operationsområdet som man såg i maj. Bra! Man såg lite aktivitet på några andra ställen men alla har naturliga förklaringar, så han var inte orolig. Proverna är fortfarande inte bra. Denna gången hade levervärdena förbättrats men de vita blodkropparna är fortfarande dåliga. Benmärgen har fått sig en rejäl knäpp av den här behandlingen och det finns inte mycket att göra åt det. Jag kommer att ta nya prover nästa vecka och i slutet av oktober. Jag skrivs ut nu från onklologen och remitteras till Kirurgen som kommer att sköta undersökningar och kontroller framöver. Det känns bra.

Han sa faktiskt något som ingen sagt förut. "Jag tycker det här ser väldigt bra ut!". Jag vet att han inte lovar något men oj, vilka härliga ord att höra!

Precis som vanligt gick jag ifrån läkarbesöket med lättat hjärta. Inte hysteriska glädjetjut eller stora känsloyttringar....bara ett ödmjukt lugn. Tacksamhet över att jag får mer tid. Fler underbara stunder tillsammans med min fina familj och fina vänner. Har långt kvar tills jag kan kallas frisk, men nu mår jag bra. Jag trycker på PLAY-knappen igen. Börjar arbeta nästa torsdag och får härlig, underbar vardag. TACK.

Fast först ska jag till Italien och lyxa. Snudan i vädret och bara koppla av! Gött ska det bli, och riktigt lyxigt att ha mamma och syrran med!

Tack för allt stöd ni ger mig! Tack för tankar och kraft idag, det känns så bra att veta att ni finns.
Sköt om er och era nära.

Nu låter det som att jag ska sluta skriva, men jag tänker skriva vidare. Det är som terapi för mig.  Är tillbaka igen efter Italien.

Ciao!!

tisdag 23 augusti 2011

Ett avslutat kapitel!!

Idag har jag avslutat kapitlet "Operation och behandling av magsäckscancer". Det blev ett långt och tungt kapitel. Värre än vad någon hade trott. Värre än jag kunde föreställa mig. Jag avslutade det med att köra till sjukhuset, låna en säckakärra i receptionen och packa på kartonger med dropp, droppställningar och TACK-presenter till onkologsyrra och dietist (hade semester så henne får jag besöka senare). Sedan gick jag runt till de avdelningar jag känner alltför väl vid det här laget: Onkologen, Kirurgen avd. 33 samt Dietistmottagningen. Jag befarade att jag skulle må illa bara jag såg skylten "Onkologisk Behandlingsenhet" men nej, jag kände inget mer än glädje över att vara där utan att få behandling eller vänta på besked. Idag kunde jag spatsera in där med jordens bredaste leende. Träningsklädd och pigg. De var såklart glada att se mig och jag glad att se dem. Det är dit jag ska på torsdag för att få röntgenbeskedet men jag kände så starkt att jag ville dit innan. Avsluta, sätta punkt, Hej Då och TACK.

Helst av allt vill jag att detta också var sista kapitlet i min cancerbok. Ett enda, långt, tungt kapitel och sedan uuups - boken tog slut!! Cancern låter mig vara så att jag får skriva måååånga kapitel i "Leva-boken" istället!! Hur det blir står skrivet i stjärnorna men idag somnar jag i alla fall med en go känsla i kroppen.

Gonatt!

fredag 19 augusti 2011

På blixtvisit i sjukhusvärlden

Dofterna, korridorerna, vitklädda människor, rullande sängar......så var jag där igen. Fick väl ingen panik eller ångest men visst känns det långt in i märgen. Det kändes hemvant och främmande på en gång. Jag är så glad över sjukvården, över alla underbara människor som arbetar där, över den vård, fokus och omtanke jag får men oh, vad underbart skönt att kunna gå ut genom dörren igen. Andas frisk luft och gå för egen kraft. Ljuvligt!

Själva röntgen gick bra. Hade en mycket förstående syster som sa att 2 glas vätska räcker alldeles utmärkt för mig. "Du har ju ingen magsäck".....nej just det! 2 glas var tillräckligt tufft att få ner. Kontrastvätskan inför PET-scanningen är alldeles grynig och trögflytande och smakar beskt och ....vidrigt. Det är viktigt att ta det lugnt så att sockermolekylerna inte sätter sig på muskler som arbetar utan bara söker upp aktiva cellar. Jag låg och tänkte och projicerade bilden av kontrastvätska som for runt i kroppen och letade elaka celler.....men förgäves.... iiinga elakingar går att hitta - molekylerna blir tröttare och tröttare och ger till slut upp och passarar levern för att ta sig ur kroppen. Så ska det vara, så det så!

Sedan var det dags för själva röntgen. Ligga alldeles stilla med händerna uppsträckta över huvudet, precis som under strålningen. Fortfarande kan jag inte få ihop att det var den där maskinen som fick mig att bli så dålig. Det kändes ju inget när jag strålades, bara det där ljudet som jag aldrig kommer att glömma.

Jag mår oförskämt bra. Kan man må så här bra och ändå ha cancer i kroppen? Borde jag känna efter ännu mer för att se/känna varningssignaler? Gör jag tillräckligt för att inte få tillbaka eländet? Sådana frågor snurrar ständigt i skallen, man skulle ju kunna bli knäpp rätt lätt.... Som tur är så har jag en förnuftig del av mig själv som tar över och påpekar att det finns faktiskt inte mycket att göra åt det just nu, jag får svarpå torsdag.....jag vill verkligen inte förstöra glädjen i stunden med ständig oro och rädsla. Min kirurg sa det första gången vi träffades "Om du nu kommer att dö så vill du väl i alla fall ha en fin sista tid...." Knäppt sagt tyckte jag faktiskt men tyvärr är det ju sant....och ledsen att säga det men det gäller faktiskt er alla. Om lyckan och glädjen vänder nästa vecka vill man för inget i världen missa de fina stunderna denna veckan med negativitet, rädsla, oro eller vrede...
Nu blev det sådär filosofiskt igen, då vill jag bara tillägga att ett tydligt tecken på att jag mår bra är just att jag blir arg över bagateller och riktigt irriterad över det dåliga vädret i sommar. Det är en rättighet det också... ;-)
På tal om arg.....är inte denna bild på en arg Vilmer helt underbar....



Till sist vill jag tipsa om min Calles nystartade blogg: http://seglaforgus31.blogspot.com/ Där kommer han att skriva om vår båt och om våra olika seglingsäventyr. Skriv en liten kommentar också.....så blir han såååå glad!

Ha en mysig helg!
Marie
p.s Måste bara säga - Grattis Råå IF, 90 år är en aktningsvärd ålder för en fotbollsklubb! Hoppas ni får uppehåll under jubileumsdagen imorgon!

måndag 15 augusti 2011

Nästan vardag igen!

Ja då var det måndag igen och dags att börja komma in rutiner och vanlig vardag igen. Jag ääälskar vanligt. Bara ordet vardag får mig att le. Men å andra sidan älskar jag ovanligt och helg också. Bara jag får vara frisk får det vara vilken dag eller årstid det vill! Som sagt - måndag och Vilmer ska på dagis för första gången på 10 veckor. Det är verkligen en lyx för barn idag - att få hela sommarlovet ledigt. Att lyckas knixa ihop det så kräver både hjälp av andra och att vi föräldrar inte tar semester samtidigt. I år har det gått bra eftersom jag varit sjukskriven och ändå så pass pigg att jag orkat ha dem hemma. Visst har jag varit trött ibland men då har de fått se film och jag har vilat. Mina barn förstår och har varit jätteduktiga. Arvid och Malte har dessutom bott borta vid ramperna i rydebäck så fort vädret tillåtit. Där år det "barspins", "talewip" och "scooterchecks" som gäller... De lever, sover och andas kickboards hela tiden. Pratar inte om annat.... Kan bli liiite tjatigt om jag ska vara ärlig men jag tycker samtidigt det är kul att de har ett intresse de delar och som de verkligen brinner för. Vilmer föröker givetvis hänga på, inte bort till ramperna för det får han inte, men han hänger med i diskussionerna. Han härmar storebrossornas ord och kommentarer och blir också han duktigare och duktigare på kicken.

Just nu sitter jag på tåget till Malmö, ska göra ytterligare en PET- röntgen. Det är verkligen att slängas in i verkligheten igen! Den senaste veckan har tankarna och ibland även oron kommit tillbaka. Förnuftet säger att jag inte har något att oroa mig för - allt går åt rätt håll!! Idag får jag i alla fall inte några svar utan ska bara kämpa i mig den där söta slemmiga drycken, bli stucken igen samt ligga helt stilla under lång tid. Innan dess får jag inte äta någonting alls, bara dricka vatten.

Nästa torsdag, den 25/8 ska jag träffa onkologen och få resultatet och sedan börjar jag arbeta den 1/9. Kom på att då finns det ju hela 6 dagar att hitta på något på. Så jag, syrran och mamma vi ska åka till italien i 5 dagar!!! Vi flyger till Bologna, hyr bil där och kör antingen västerut eller österut till kusten. Väl där ska den största ansträngningen vara att vända mig på solstolen och att lyfta gaffeln till munnen ;-) härligt ska det bli. Och blir det ett dåligt besked den 25:e.....så tar vi det då. Här och nu...
Nu ska jag i alla fall blogga oftare! Hoppas ni hänger med!!
Tjingeling!!