Teamwork

Jag har behövt hålla mig borta från skrivandet ett tag. Förutom att vi, med fantastisk hjälp av nära och kära, har fokuserat på bröllopet är det så mycket som måste landa. Landa i tankar, kropp och själ. Och det gäller givetvis alla, inte bara hos mig. Det känns viktigt att börja nu, men jag behöver göra det lite enkelt för mig och mest berätta fakta. Så här har vi det just nu....

Jag lades in i Lund i tisdags, på samma avdelning jag låg på under några omgångar i vintras. Jag var rätt trött. Bröllopet tog såklart på krafterna men också vetskapen om att det är dags igen tröttar. Väl på plats kändes allt bra. Vi fick en bra diskussion med min onkolog där han föreslår en behandling men där vi börjar lite lugnare för att inte slå undan fötterna på mig direkt. Han tror verkligen att cellgiftet har haft nytta på mig under förra omgången. Han tror att det har börjat växa efter avslutad behandling i April och då har det ju tyvärr växt ganska fort. Fortfarande är det så att man inte tydligt på röntgen kan se tumörerna. Varken de som sitter på tarmarna, där ser man bara att det finns en förträngning som såklart visar att något är fel, eller de på bukhinnan. Kirurgen beskrev dem som små blåsor. På röntgen kan man se att ytan är lite suddig men inte mer. Såklart känner jag mig lurad och förbannad. Alla dessa moderna röntgen jag genomgått! Jag väljer att bli skitförbannad och sur men släpper det sedan. Det är ju så det är och ingen har gjort något fel.

Jag kommer att få behandling varannan vecka. Det är en kompinationsbehandling som dels är samma jag fick sist och en annan som ska komplemettera. Jag får först en del intravenöst sedan får jag det från en väska under 44 timmar, såklart även intravenöst, så att tumörerna ska bombaderas under längre tid. Såklart allt med biverkningar men det ska jag inte fokusera på. Cytostatikan är min vän, jag behöver den mer än något annat. Jag gör allt jag kan för att min kropp ska få rätt näring och att jag ska må så bra som möjligt medan cyton gör sitt jobb. Eller jag.... jag har en hel armada med genomsnälla älskade vänner och släktingar som gör juicer, köper alger, ger mig råd och pushar mig. Utan er står jag mig platt. Imorgon är det dag 3 på behandlingen och jag kommer att ligga inlagd till i början av nästan vecka om jag mår som jag ska. De följer mina värde väldigt noga och jag har mycket hjälp av smärtteamet här. Jag har inte mycket ont förutom när jag ska gå eller stå så det håller vi på att prova ut.

Jag har fått en infart inopererad vid nyckelbenet där jag nu får cytostatikan och annars min näring. Näringen är jätteviktig, jag måste gå upp i vikt. Men jag håller stenhård diet, allt jag stoppar i mig ska ge mig nåt och inte bryta ner. Jag får inte ner så mycket och det som kommer ner ska vara 100% rent.

Nu ska jag sova! Hoppas ni hänger med igen, jag behöver alla, all kärlek vi kan få. Kanske är det inte de största heja-ropen och kämpa-sångerna jag söker men att känna att ni finns där och att jag förhoppningsvis kan ge er något tillbaka ger mig ett lugn i att helheten är så mycket större än våra resp. delar.

Största kramen från mig!