Livet just nu.

Lunginflammationen verkar äntligen ge med sig. Senaste röntgen visar att både den sk inkapslade abschessen och omkringliggande infektion har dragit ihop sig och infektionsläkaren tyckte tom att jag kunde avsluta antibiotikan. Jag vill dock avvakta tills min ordinarie läkare på ASIH är tillbaka på måndag. Då vill jag även minska kortisonet och kanske morfinet. Morfinet har jag redan halverat den senaste månaden. Skönt att ha gjort men det var ett h-e med abstinens, ångest och oro. Allt berodde säkerligen inte på morfinet. Så sant som alla varnat - när jag fysiskt mår bättre kommer det mentala att komma upp till ytan. Har aldrig haft panikångest förut men nu vet jag med säkerhet vad det är. Tydligen fullt naturligt och väntat.....

Nu har jag istället fått hög feber på morgonen och riktigt ont i ryggen. Vill bara skrika "låt mig va, låt mig få må riktigt bra ett tag!!"

Eftersom jag hela tiden vill framåt och bara bli bättre och starkare så glömmer jag lätt de positiva sakerna! Jag orkar gå längre och längre promenader. Jag har varit på små utflykter, Ikea i 2,5 timme - det orkar man ju knappt när man är frisk ;-). Suttit i solen när vi hade vår v 13 och blivit riktigt brun. Jag äter litegrann i alla fall och för diskussion om jag ska dra ner på droppet lite. Har gått upp något kilo, inte mycket men dock... Framförallt har jag haft några stunder då jag fullt och totalt närvarande kunnat vara med mina barn och det har varit ljuvligt. Vi pysslar, ritar eller bara kollar TV. Och jag passar på att kela..;-).

Det är verkligen inte i de avancerade, tillgjorda situationerna livets finaste ögonblick finns. Har sagt det innan och säger det igen....maxa inte upplevelser, hitta ögonblicken här och nu!! Det är så svårt att förklara men blivit så tydligt för mig. För är det något vi alla kan vara säkra på så är det att vi ska dö och vet ni - varken jag jag eller ni vet när det är dags!

Röntgen nästa vecka och besked veckan därpå, då vet jag om livet fortsätter ett tag till så jag kan bygga upp mig och jobba emot elakingarna. Jag gör verkligen allt jag kan och tackar för allt stöd!!!

Tänk i så fall - 2 månader till - vilken lycka. Då SKA jag lyckas komma upp på vår fina båt och segla en sväng på Öresund. Jag ska sitta i solen och njuta, krama mina barn, ta hand om min älskade man, träna så smått, plantera lite i trädgården.... Någon som har pillvistar att ge bort förresten? Funderar på att kreera något om jag orkar!

Men nu ska jag sova, inte så lätt eftersom jag sovit heeela dagen.

Hej på er!
Marie
Har även uppdaterat sidan "OM MIG" lite så den stämmer med verkligheten!!